I Hollywood-sammanhang pratas det ofta om så kallade high concepts. Det syftar på filmidéer som kan säljas in och summeras med en mening; ibland räcker det med en titel. Vanliga exempel är actionfilmen ”Snakes on a Plane” (världens farligaste giftormar släpps lösa på ett Boeing-plan) och ”Junior” (Arnold Schwarzenegger är på smällen).
Med ”Kallocain” har Musikteater Unna tillämpat greppet på teatern. Säljargumentet: ”Karin Boyes klassiska roman möter metal-musik i ett stenbrott”.
Pitchet tycks ha fått avsedd effekt, för föreställningen som spelas i Hide kulturbrott ett par dagar framöver har blivit en riktig snackis inom kultursvängen på ön. Urpremiären i tisdags bevittnades följaktligen av ett 50-tal nyfikna själar och 1 000 blodtörstiga mygg.
I fantasin befinner vi oss i en mörk framtid, där den totalitära Världsstaten utsätter invånarna för konstant övervakning, propaganda och hjärntvätt. Berättelsen kretsar kring kemisten Leo Kall och sanningsserumet Kallocain, som får människan att avslöja sina innersta hemligheter.
Handlingen behöver nog inte presenteras närmare än så; boken torde vara bekant för flesta som gått nio år i svensk skola. Hur låter då en hårdrockstolkning av Boyes roman? På scenen finns tre musiker, Lea Larsson (trummor), Johan Mörk (bas) och Anders Peev (gitarr). Det bör påpekas att Unnas ”Kallocain” inte är en musikal. Föreställningen innehåller ett antal längre instrumentella nummer, men för det mesta används musiken för att skapa stämning och accentuera Leo Kalls monolog. Genremässigt rör man sig med tvära kast mellan melodiöst mangel och lågmälda avsnitt, som har mer gemensamt med vemodig indiepop. Personligen anser jag att sällskapet lyckas bättre med det senare. Det ligger i sakens natur att metal ska vara skränig, men tyvärr dras ”Kallocain” med en ganska burkig ljudbild i de hårdare partierna.
Akustiken brukar vara bra i Hide kulturbrott, så jag tror inte att det är där skon klämmer. Kombinationen teater och hårdrock är ett kittlande koncept; samtidigt handlar det om motstridiga uttrycksformer som inte riktigt lirar med varandra. Ofta känns det som om Peev och de andra i bandet får lägga sordin på musiken för att inte stjäla fokus från skådespelaren Johan Theodorsson.
Men som sagt: Detta är en föreställning med många tonlägen. I de mer stillsamma scenerna, då Theodorsson borrar sig djupt ned i Leo Kalls själsliga sprickor, står ”Kallocain” i poetisk samklang med platsens inneboende magi.
Konceptet håller utan tvekan ihop tematiskt – även i öset. När Theodorsson dansar ryckigt är det som om hans skelett försökte fly kroppen; en pregnant bild av hur det förbjudna och underjordiska i människan aldrig kan tryckas ned.
Slutintrycket blir ändå att detta i praktiken fungerar bättre som teater än som musikteater. Trots det har jag stor respekt för vad Unna åstadkommit.
I Hollywood ses high concept-filmerna som en riskfri investering. Framgången har nämligen mycket lite med kvalitet att göra; huvudsaken är att idén går att kränga medelst en affisch och en trailer.
”Karin Boyes klassiska roman möter metal-musik i ett stenbrott” är en piffig pitch, men knappast ett säkert kort. Unna har vågat sig på ett till synes vansinnigt projekt. Ibland blir det bra, ibland mindre bra – aldrig tråkigt eller förutsägbart dock. Därför hoppas jag att vi får höra mer av detta teatersällskap på ön i framtiden.