Festival
Gotland Chamber Music Festival. 27-30 juli
Så var den coronaanpassade, nedkortade kammarmusikfestivalen 2021 över för den här gången. Sju artister spelade fem konserter på fyra dagar, inte utan dramatik. Vid fredagens lunchkonsert i S:t Nicolairuinen vräkte regnkaskaderna in med stormvindarna genom västerfönstren och förvandlade scenen till ett innanhav. Det såg ut som en scen ur en Wagneropera.
Årets kammarmusikfestival blev full av kontraster, stämningen växlade från silkeslen senromantik hos Korngold till avklarnat vemod hos Stenhammar. Alla konstnärer i alla genrer snor av varandra även om det kallas för hyllningar, pastischer och tolkningar.
Det visade Staffan Scheja vid sin pianoafton i Dalhems kyrka. Han spelade Beethovens Eroicavariationer, där kompositören leker med en envis liten melodislinga och sedan kom Schuberts c-mollsonat och jo, minsann, där virades samma tonslingor in i melodiväven.
Stal Schubert tonerna rakt av, gjorde han en egen skapelse eller var det en cover som vi väl skulle kalla det nu för tiden? Forskarna grälar fortfarande om det. Här handlar det om valfrändskaper, konkurrenter, vänner och inspiratörer bland alla dessa kompositörer från skilda sekel.
Musikerna bjöd generöst på fantastisk musik. Ta bara violinisten Anders Kjellberg Nilssons varma ton i Stenhammars Sentimental romans där han och Scheja målade förbiglidande moln och solglittrande vågor i en nordiskt blå och vemodig ton och Maria Winiarski som glänste i Henri Vieuxtemps Capriccio.
Underbart var det att få höra världssopranen Elin Rombo tolka ett generöst urval sånger av Beethoven, Stenhammar och Elfrida Andrée. Texterna, skrivna av Fröding, Runeberg och Bo Bergman handlar om kärlek, svek och hoppet som aldrig dör. De handlar om årstidernas växlingar, om svårmod, om att kärlek straffas med döden.
Elin Rombos stämma är nästan överjordiskt skön och hon är dessutom en fin skådespelerska som med få gester och sin böjliga sopran lyckades skapa atmosfär och tydliga bilder för varje sång hon framförde. Finast var nog samspelet mellan Elin Rombo och Anders Kjellberg Nilsson i Elfrida Andrées Svanen.
Veckans höjdpunkt blev Erich Wolfgang Korngolds pianokvintett, bländande exekverad av Thomas Rudberg på piano, Anders Kjellberg Nilsson och Henrik Naimark Meyers violin, Maria Winiarski, viola och Kristina Winiarski, cello.
Jag älskar Korngold, googla honom! Intressant kille, Erich Wolfgang Korngold. Han föddes 1897 i nuvarande Tjeckien, komponerade fin musik redan som barn och alla trodde att han skulle bli en ny Mozart. Kanske det, men så kom livet och nazisterna emellan och Korngold flyttade till Hollywood, skrev operor men också filmmusik.
Pianokvintetten är ett ungdomsverk, sensuellt plyschmjukt och senromantiskt och man njuter av de utsirade vackra ornamenten i melodislingorna. Plötsligt börjar tonerna vingla omkring och nu låter musiken väldigt modern och Korngold briljerar med ständigt nya svårspelade variationer. Vacker, spännande och härlig musik!
De orden karaktäriserar hela festivalen, så efterlängtad och välkomnad av alla musikälskare på ön. Om pandemin är över till nästa år lovade Scheja att bjuda på en magnifik festival i storformat.
Vi håller tummarna och avslöjar aftonens sötchock: två små tultor i rosa klänningar som skulle lämna blommor till artisterna. De tryckte buketten i famnen på första bästa musiker och sedan ägnade de sig åt andra ting, nämligen att hoppa i farliga scentrappan. Det gäller att inse vad som är viktigt här i livet.