Litteratur
Ali Smith
VĂ„r
Ăvers. Amanda Svensson
Atlas
LÄt mig börja med det svÄraste. "VÄr" innehÄller en stor portion frihetslÀngtan, och Ali Smith har en uppenbar lust att skapa personer som Àr unika och livserfarna. FörutsÀttningarna Àr alltsÄ utmÀrkta, men att lÀsa boken pÄminner om att försöka andas inuti en plastpÄse.
Varför Ă€r det sĂ„? Det beror, tror jag, pĂ„ den vĂ€rlds- och mĂ€nniskosyn som ligger bakom texten. Den uttrycks aldrig öppet, men pĂ„verkar berĂ€ttelsen som ett magnetfĂ€lt. Jag hade samma problem med "Höst" â hyllad som en roman om Brexit. Smith betraktade BrexitvĂ€ljare pĂ„ samma sĂ€tt som BrexitvĂ€ljare sĂ„g pĂ„ invandrare â obegripliga frĂ€mlingar som inte hör hemma i det riktiga England. Hon reste ett stĂ€ngsel i romanen och skapade ett "vi" och "dem".
Samma stÀngsel kan anas Àven i "VÄr". Onda personer Àr nÀrmast utskrivna ur historien; Smith vill lÀgga fokus pÄ de goda, de som ger hopp om framtiden, men hennes förenklade uppdelning av mÀnniskor i onda och goda syns lika tydligt för det. Litteratur kan vara farligt avslöjande. Smith vill protestera mot samtidens orÀttvisor, men skriver omedvetet ett portrÀtt av sina egna begrÀnsningar.
Vad handlar boken om? Tv-regissören Richard krisar efter att vÀnnen och kollegan Patricia har dött. Med henne kommer Ali Smiths förmÄga att uppfinna egensinniga personer verkligen till sin rÀtt. HÀr syns Àven Smiths tendens att beskriva mÀnniskor som antingen lÀrare eller elev. Patricia vet allt, Richard ingenting.
Det andra paret lÀrare och elev Àr Florence och Brittany. Florence Àr en flicka för vilket ingenting Àr omöjligt. Hon Äker tÄg utan biljett och kan kliva in pÄ en bordell och befria kvinnorna. Det vackra med litteraturen Àr att den kan göra en sÄdan person trovÀrdig. Brittany jobbar pÄ ett flyktingförvar och behöver lÀra sig att systemet Àr orÀttvist.
Den produktiva motsĂ€ttning som driver boken Ă€r att Smith Ă„ ena sidan vill betrakta orĂ€ttvisor klart och osentimentalt, Ă„ andra sidan vill Ă„teruppfinna nĂ„got slags hopp som hon kan tro pĂ„. Med ena handen river hon ner, med den andra bygger hon upp. Romanen balanserar mellan dessa bĂ„da poler. Det svajar ibland, och det Ă€r bra â annars skulle berĂ€ttelsen helt sakna spĂ€nning.
Smith avslutar med en snygg ironi. VolontĂ€rer som hjĂ€lper papperslösa jagas pĂ„ samma fĂ€lt dĂ€r det tidigare har utkĂ€mpats ett krig â som nu har förvandlats till underhĂ„llning för turister.