Smaklösa är inte bara ett band. Det är en företeelse. En instution. Något man som gotlänning måste förhålla sig till.
De allra flesta gör ju det. Förhåller sig alltså. Man hatar inte Smaklösa. Även om man inte gillar deras grej. Man accepterar dem som den besynnerliga kulturyttring och i dag alldeles självklara del av Gotland som bandet har blivit.
Med det sagt är även deras nya skiva ”Moonboots på Hemse” något jag förhåller mig till. Att såga den för undermålig musikalisk kvalitet vore för simpelt. Bandet kan givetvis ännu inte spela. Än mindre sjunga. Det är så otajt att det är beundransvärt.
Men i Smaklösas fall är detta helt underordnat. Musikalisk skicklighet är inget mått på framgång.
Däremot finns det ett stort problem med Smaklösa i inspelad form, och det är helt enkelt att det blir tvådimensionellt.
Samklösa måste upplevas live. Man måste se dem för att tillfullo kunna uppskatta vad de håller på med. På skiva (eller hur man nu nyttjar dem i inspelat format) blir det helt enkelt inte tillräckligt roligt för att lyfta, om man inte är i helt rätt sammanhang och eventuellt även smakat något starkt.
”Moonboots på Hemse” är med detta sagt ett habil Smaklösakreation. Vi som sett dem de senaste åren känner igen flera av låtarna som redan blivit standards i repertoaren. Titelspåret är ett fyndigt lustmord på Mark Cohns jättehit ”Walking in Memphis” och är alldeles utmärkt live.
”Backa med släp” är en annan ny klassiker där Smaklösa på sedvanligt manér tar en alldaglig företeelse med hög igenkänningsfaktor och levererar träffsäkert.
Jag hade höga förväntningar på ”Gud gjorde Slite med vänster hand” eftersom titeln är fullständigt briljant, men den långsamma (inte finstämda för allt i världen) biten lär få svårt att fästa. Och ”Wee wee highway” lär ni aldrig få höra igen.
Däremot kommer ”Åk hem till Sanda”, ”Böndar” och ”Helt kriminell” leta sig in i liverepertoaren redan till sommaren.