Cullbergbaletten gästade Visby på onsdagen med sin föreställning The listernes.
En ingång, bland andra, till denna moderna dans. Det kan vara att inte alls försöka förstå. Välja en annan strid. Låta axlarna sjunka emot magen, tankarna vandra fritt som gaseller på savannen. Eller segla med trutarna i kvällens regn och sydväst åtta sekundmeter längs kajkanten utanför Wisby Strand.
Ja. Jag tror att det kan vara en genväg till upplevelse. Och ett insteg så gott som något till denna föreställning; ”Listeners” uppförd av det internationellt präglade danskompaniet Cullberg. Med Alma Söderberg som koreograf.
Som börjar med de nio dansarna på scenen och ett flyglarm dundrande i bakgrunden. Vilket genast och verkningsfullt naglar fast tiden och situationen i krigets helvete någonstans. Västbanken. Jemen. Historiskt i Berlin och London. Med ett slags tung och rå industrimusik utvecklas samspelet under denna himmel.
Knatter från maskingevär. Fåglars lockrop på väg att överge landet. Rytmer och åter rytmer såväl i kroppar som i ljud. Från bakgrunden och från dansarna själva. Vi fångas in nära nog hypnotiskt i den kollektiva såväl som den enskilda rörelsen. Blir mer eller mindre trollbundna då dansarnas konstellationer växlar som levande livet brukar göra. Alla tillsammans. Små och större grupper. Enskilda kroppar. Där ett lugnare och komiskt parti bryter av i form av en mimkonstnär à la Marcel Marceau.
De äldre av oss minns kanske hans vitkalkade Bip med tunna röda läppar. Obetalbar i sin dråpliga tystnad. Här en sentida efterföljare inbakad i ”Listeners”. Och nog kan jag skymta att Alma Söderberg också skolats i flamenco då hon studerat i Spanien. Känslorna. Takten och klappningarna. Samspelet med musik liksom dansarnas egna ljud och sångstrofer.
Någon riktigt bärande berättelse är svår att finna i detta verk. Men avsaknaden är lätt att bära. Och kan tvärtom vidga vårt seende och lyssnande. Vi tillåts släppa lös våra känslors och tankars vargflock mot obestämda mål och avlägsna ännu helt outforskade skogar. Ändå kan jag inte släppa känslan av att hela verket utgör en kraftfull metafor för all vår gemensamma mänskliga strävan.
Förställningen är koreograferad av Alma Söderberg.
Med flyglarmet som en ödesdiger bakgrund. En underskön och träffande gestaltning av vårt stora gemensamma. För alla lika. De här dagarna och nätterna. Livet min vän. Varken mer eller mindre.
Skriver du trollbunden? Ja. Jag lovar. Alla sextio minuter. Som följdriktigt avslutades med långa stående applåder.