Alf van der Hagen
Suzanne Brögger. Samtalsmemoarer
Översättning: Staffan Söderblom
Norstedts
Den spotska blicken, turbanen, de hårdsminkade ögonen – Suzanne Brögger är sig lik på omslagsbilden till Alf van der Hagens ”Samtalsmemoarer”. Den norske författaren och journalisten har hyllats för sina fina porträttböcker och nu står den danska ikonen i centrum för hans intresse. Det är rent märkvärdigt hur nära han kommer henne i dessa vindlande samtal, där frågor och svar smidigt flätas samman utan hindrande kursiveringar eller indrag. Lyhört, bildat, skärpt lyssnar och frågar van der Hagen och omvandlar hennes färgstarka berättelser och vassa analyser till en klar och lättläst prosa. Själv håller han sig i bakgrunden.
Suzanne Brögger slog igenom 1973 med kultboken ”Fräls oss ifrån kärleken” och gjorde skandalsuccé. Sedan följde en lång rad romaner som ”Crème fraîche”, ”Ja” och ”Transparence” där hon blandade fiktion och verklighet. Hon blev en ikon genom sin stil och sina böcker och är sedan länge medlem av Danska akademien. Många har tolkat hennes författarskap som kompromisslöst och utlämnande, men i ”Samtalsmemoarer” förklarar hon att först här visar hon sitt privata jag.
Hon berättar om barndomen, familjen, författarskapet, kärleken och nutiden. Mycket känns igen från böckerna: hur hon försökte hålla sin mamma på gott humör så att hon inte skulle ta livet av sig. Hur familjen flyttade till Sri Lanka när hon var femton och hon blev kär i en fransk diplomat på trettio. Han öppnade världen för henne, fick henne att börja skriva och småningom bli journalist. Hon kände alla. Mängder av berömda författare, filosofer och musiker flimrar förbi. Jag lärde mig leva genom skrivandet, menar hon.
Nu fyller denna bildade, livskloka och orädda kvinna snart 76 år. Rakt och osentimentalt berättar hon om det som varit svårt: sin livströtta mamma, systern som sa upp kontakten med henne, bröstcancern som hon fick för tjugo år sedan. Men också om sitt livs kärlek, litteraturvetaren Keld Zeruneith, som hon brevväxlade med i fyra år. Sedan kom han på te, lagade varmvattenberedaren och då insåg de att de var ämnade för varandra. De gifte sig, fick en dotter och har nu varit ihop i drygt trettio år. Bortvalen i livet och självdisciplinen räddade mig säger Brögger. Det är bara på det nya man tröttnar. Livet är ett äventyr och äktenskapet – det är ett kärleksarbete.