Föreställning
Thorsten Flinck
Säveskolans aula 2/8
Scenen i Säveskolans aula är spartanskt inredd. Några stolar, en gitarr, en stege och en sekretär. Från en korridor bakom scenen hörs en mullrande röst lite till och från. Thorsten Flinck är några minuter sen – som väntat.
Två burkar läsk ställs ut och möts av enstaka applåder.
Till slut kan showen börja. Första halvan består av låtar som länge funnits i Flincks repertoar, med texter av Dan Hylander, Björn Afzelius och Dan Andersson. Med sig på scen har han gitarristen Christer Bergman.
Låtarna varvas med monologer om allt mellan högt och lågt. Han talar om sitt liv, sina skådespelarkollegor (som enligt honom "skiter ner sig" när de accepterar reklamjobb), och om hur hans sätt att alltid leva ur hand i mun inte varit det mest hållbara under en global pandemi: "Det har varit läge att planka på tunnelbanan. Tre gånger har jag gjort det under året som gått. Det är kanske sexigt att leva utan buffert när man är 25 men när man fyllt 60 är det bara tragiskt", säger han.
Trots att han nu saknar några framtänder (och har ett långt ärr i pannan) som han förlorat efter att ha ramlat i bastun, har han inte tappat sin sångröst. Den har sannerligen präglats av åldern och hans stundom skakiga leverne, men Flinck har fortfarande kvar en dramatikers grepp om musiken.
Det blir ett dynamiskt uppträdande där sången skiftar mellan melodiskt och berättande – viskande och skrikande. Men den i särklass vackraste stunden är när han utan ackompanjemang läser upp Kent Anderssons dikt "Slaven". Det blir ett av de mest lidelsefulla ögonblicken på hela kvällen – som både kompenserar för den sena starten och höjer showen som helhet.
Efter en kort paus börjar sedan den andra delen av föreställningen: Thorsten Flincks enmansuppsättning av Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas".
Det är mer än ett år sedan han sist uppträdde med "Doktor Glas", men man kan inte påstå att det märks nämnvärt. Vissa improvisatoriska repetitioner av dialogen kunde ha uteblivit, annars är det svårt att hitta något att klaga på. De olika rollerna är skickligt gestaltade, och som den sorgfyllda fru Gregorius går han verkligen in och berör publiken på djupet.
Det blir en intim och varierad afton med Flinck, som hastigt växlar mellan hög energi och hudlösa, smärtfyllda scener.
Överlag verkar han glad över att äntligen få stå på scenen igen.