Marie Hermanson
Pestön
Albert Bonniers Förlag
Nu är det 1925 och vi får återknyta bekantskapen med den unga journalisten Ellen Grönblad och polisen Nils Gunnarsson, som på nytt samarbetar med att utreda en komplicerad brottshistoria.
Liket av en ung man hittas flytande i Säveån på en plats där vrakarna har sina bostäder byggda av drivved och andra fynd från landets största hamn. Ett märkligt folk som om nätterna härskade i hamnen och levde utanför det etablerade samhället. Spåren leder Gunnarsson till Bronsholmen vid inloppet till Göteborg. En ö som i folkmun mer var känd som Pestön.
Den har en historia som karantänstation där fartyg med smittade måste ankra och sjömän hållas isolerade. Men så är det inte 1925. Ändå är en del av de gamla institutionsbyggnaderna fortfarande i bruk. Där finns personal och tjänstefolk men vad de sysslar med är det få som vet.
En enda patient är inskriven på anstalten, den nästan mytiske och fruktade Hoffman, som ingen annan anstalt i landet tycks klara av. Men på Pestön sitter han och skriver hårdkokta deckare under pseudonym. Historier där offren ofta garotteras.
Dit söker sig Ellen och börjar arbeta som piga för att till polis Gunnarsson brevledes berätta vad som verkligen händer på ön. Det hela kompliceras förstås som i alla goda kriminalhistorier när någon arbetar ”under cover”. Det blir både otäckt och riktigt spännande. Men handlingen kan förstås inte avslöjas.
Det är en mycket välskriven berättelse, lite i den anda som är Maria Langs och Stieg Trenters. Och det är som om den faktiskt är skriven i den tid den skildrar. Ett lätt pastischartat språk av en skicklig författare.
Det ligger en hel del efterforskningar bakom en berättelse som denna och inte minst ligger dess värde i den fina bild den ger av 1920-talets Göteborg, där biltrafiken blir alltmer hektisk och poliskonstaplarna i gatukorsningarna har fullt upp med att dirigera, alla med sin egen dirigentteknik.
Man kan förstås se paralleller med situationen i världen just nu. Karantän är ett ord som antyder det, men Marie Hermanson har i stället valt att gå på djupet i den tid hon så initierat skildrar. Och det är faktiskt befriande. Skall det dras paralleller till vår egen tid, så får det ske hos den som läser boken vilket är något man gör med stor glädje.