Det är under hängande skelett och gyllene änglavingar som Jonas Gardell gör entré. Scenen har en sparsam men symbolisk dekor med en gravsten, ett mellanmjölkspaket och ett urval kläder, allt från tidigare föreställningar. Efter shower med dansare möter publiken nu en ensam estradör i ett personligt samtal om åren som gått.
För det är just en dialog, ett Tillsammans som Jonas Gardell vill skapa med publiken. Han lyckas mer än väl, med rutinerad hand dirigerar han åskådarna likt en samstämd orkester mellan rungande skrattsalvor och eftertänksam tystnad.
Ibland ber han om ursäkt för att det går för fort mellan komik och allvarsamhet. Men det är mycket som Jonas Gardell har att säga, det viktiga måste få plats.
Han berättar om hur han och maken Mark misshandlades av skinnskallar, för att de är två män som älskar varandra. Två människor som älskar varandra.
Från deras 30 år långa relation ger han medelålderns perspektiv på hur äktenskapet kan vara att gissa stad till På Spåret. ”Jag tycker alltid det är Norrköping!”, utbrister han till publikens igenkännande skratt.
Publiken är just med i samtalet, och inte på avstånd. Faktiskt väldigt nära, till Gardells förtjusning. Så nära att han inte kan sitta på scenkanten som tänkt, vilket den rutinerade artisten improviserar runt. Det hindrar honom inte från att återkommande vända sig till de på främsta raden, och ömsom häckla och hylla åskådarna kärleksfullt.
Skämten om uppväxtens signum, om telefonkatalogen och hur hans mamma storrökande lagade Flygande Jakob ger garanterade skrattsalvor. Efter varje lättsamt inslag kommer ett allvarsamt, om rätten att vara människa. Det blir lite sorgligt, om publiken först behöver smörjas med igenkänningshumor för att bli mottagliga för det humana budskapet.
Att det ärliga och nakna – som när Gardell läser högt ur sin första bok ”Livet”, skriven av sitt sjuåriga jag som är jagad och rädd – inte kan landa hos publiken utan gapflabbets uppvärmning.
Men som en reflektion av hans senaste 30 år på scen, som författare, make och familjefar är de tvära kasten mellan utanförskap, humor, kärlek och kamp ändå så rätt och karaktäristiskt för Jonas Gardell.
Gardell säger med historiens rätt, ”vi var de som gick först” om kampen för att accepteras som homosexuella. ”På vår 25-åriga bröllopsdag fick vi gifta oss på riktigt. Det var 2011.” Tidsspannet blir skamligt kort och påminner om att segrar inte är självklara. Publiken jublar till foton av Jonas och Mark på storbildsskärm. Redan innan han slagit an första tonen i extranumret sjunger publiken ”Aldrig ska jag sluta älska dig” samstämt. Orden som utmärker hans kända sång visas i bildspel: Ge aldrig upp, jag älskar dig.
Och publiken fortsätter att sjunga tillsammans med en av Sveriges mest folkkära estradör som förkroppsligar just de orden – han gav aldrig upp.