Ny bok
Peter Fröberg Idling
Nidamörkur
Natur & Kultur
För något år sedan lanserade vamlingen och skribenten Roland Olsson "Vamlingbomörkret", ett svar på "Marteboljuset" och en attraktion socknen kunde locka turister med. Sant är att här kan man njuta av ostörda stjärnhimlar. Men i författaren Peter Fröberg Idlings nya roman "Nidamörkur" blir det svartare än vad någon, må det vara sockenbo, deltidsboende eller tillfällig besökare, skulle vilja uppleva.
Det är en underhållande och konsekvent berättad historia som placerar stämningar från gamla skräckmästare som H P Lovecraft eller Edgar Allen Poe mitt i natursköna Storsudret, Vamlingbo närmare bestämt. Ännu mer konkret, en bit ner på Västlandsvägen, bakom de tre kvarnarna och lambgiftet på Hundlausar, som utgör norra porten till socknen.
Här köper romanens huvudperson Simon, på impuls, en tomt där han ska bygga ett hus. Han har gått förlorande ur en arvstvist om en släktgård i Burgsvik och förlorat sin anställning från vad som visserligen framstår som ett ganska själlöst arbete i en urban miljö, helt fjärran från det lantliga liv han drömmer om. Som en grundförutsättning finns också att hans förhållande, med Jenny, knakar rejält – även om hennes återupptagna kontakt med en annan gammal kärlek förlorar sig som i en hägring.
Med friskt mod tar sig Simon an husplanerna, men snart får han höra rykten om det stycke mark han köpt av ett lantbrukarpar. Här har synts märkliga eldar. Här kan ha varit en forntida avrättningsplats. Peter Fröberg Idling planterar antydningar och föraningar. Ett ljusfenomen som Simon först inte förstår får snabbt sin förklaring, som skenet från Hoburgens fyr, men sen blir det knepigare; med ett hus som saknar fönster åt norrsidan, lantmätarkäppar som svartnar märkligt snabbt, konturerna av en figur som inte ger sig till känna. Obehaget växer i kapp med tynnet.
Samtidigt som Simon har sina upplevelser så börjar Jenny sätta sig in i vad arkeologerna haft att säga om "Nidamörkur" (enligt den gotländske folklivsupptecknaren P A Säve ett begrepp för tät och nattmörk skog). Samt inte minst vilka öden som drabbat dem. Greppet är kanske inte originellt, men fungerar utmärkt väl i den här berättelsen. Läsaren får faktiskt också en arkeologisk källförteckning, men man får anta att fakta och fiktion blandas rätt obekymrat. Vore det en dokumentärroman så är det nog annars läge för oss som bor här i närheten av "Nidamörkur" att packa flyttkartongerna, eller åtminstone låsa och regla dubbelt.
Beskrivningarna av platser på Storsudret är mycket precisa. Mycket riktigt har Peter Fröberg Idling stark anknytning hit. Pappan kommer från Burgsvik, farbrodern drev affär på orten och just i Västland har föräldrarna sommarhus. Jag såg i Gotlands Allehandas intervju med författaren att han velat anstränga sig för att skildra människor från bygden med respekt. Om det kan man säga att det finns ett fint litet porträtt av Bertil Norrby i järnhandeln, men också att det är mycket sparsamt med storsuderbor i romanen.
"Nidamörkur" har inte alls samma tyngd som tidigare prisade böcker av Peter Fröberg Idling, som "Pol Pots leende" eller "Sång till den storm som ska komma". Men det var heller inte avsikten, han roades av spökhistorier redan som barn och nu har helt enkelt velat pröva sin förmåga att skriva en bra skräckroman. Romanen är på 350 sidor – och mycket välskriven.