En ny bok
Lena Frölander-Ulf:
Fidel och jag i storstan
Förlaget
Det är något speciellt med finlandssvenska Lena Frölander-Ulf och hennes bilderböcker. Hon är grafiker, författare och illustratör -- och gift med stjärnförfattaren Kjell Westö. Hennes bildkonst är sparsmakad och personlig. Färgerna är milda i brutna nyanser av brunt, grönt, blått och hon använder mycket svart. Hon kombinerar akvarell med en tidsödande skrapteknik där hon mejslar fram vita streck ur svartmålad kartong. De vackra, mörktonade bilderna myllrar av liv och stämningen är drömsk, varm och fantasifull.
Lena Frölander-Ulf har nyligen blivit klar med sin prisade och omsusade trilogi om hur man övervinner sin rädsla i skogen, på havet och i den stora staden. ”Jag, Fidel och skogen” kom 2016 och handlar om ett barn, en trofast liten hund och en mamma som älskar att vara i sommarstugan mitt ute i skogen. Barnet tycker annorlunda. Hon är mörkrädd men med fantasins hjälp blir skogsturen till ett äventyr.
Två år senare kom ”Pappa, jag och havet”. Pappa föreslår en båttur till en skärgårdsö. Där är det tjo och tjim. Men barnet, berättarjaget, är rädd för vågorna och havsdjupet och slemmiga gäddor med gula ögon och vassa tänder och sätter sig för sig själv vid strandkanten. Hunden Fidel leder fantasilekarna ner till alla coola typer på havets botten. Och gäddorna? Äsch, de står bara på sitt gäddiga vis där i vassen.
Nyligen kom ”Fidel och jag i storstan”. Barnet och hunden är på besök hos storasyster Maja i storstan. Hon visar stolt runt bland höghus, blinkande neonskyltar och främlingar som hastar förbi. ”Här kan vad som helst hända”, säger Maja. Blicken är hos det blyga barnet som kisar på de höga husen och alla som trängs på trottoarerna. En hundrastgård verkar skrämmande. Men skenet bedrar. Allt slutar varmt, skrattigt och lyckligt.
Lena Frölander-Ulf har en vänlig, underfundig och udda berättarton och bilderna är så raffinerat komponerade att de lockar både barn och vuxna. De dova, brutna kulörerna är tilltalande och ovanliga och författarens sätt att kombinera skrapteknik och akvarell skapar suggestiva miljöer. Det viktiga blir belyst och resten lämnas i mörker vilket ger bilderna ett hisnande djup. En fin och annorlunda bilderbokstrilogi om att möta sina rädslor och övervinna dem. Det vilar en viss Tove Janssonaktig stämning över böckerna. Här växlar trygghet och äventyr med vardag och fantasi.