Äventyr
Titel: Indiana Jones and the dial of destiny
Visas på: Bio
I rollerna: Harrison Ford, Phoebe Waller-Bridge, Mads Mikkelsen
Regi: James Mangold
Speltid: 154 min
Betyg: 3
Året är 1969. Människan skuttar på månen och protesterar mot Vietnamkriget. Samtidigt går en trött, anakronistisk och nyseparerad Dr Henry Jones Jr. alias Indiana Jones i pension. Men ett sista äventyr återstår. In i hans liv kliver plötsligt hans guddotter "Wombat", tätt följd av CIA, förrådda gangsters och inte minst gamla ohederliga nazister – återigen sökandes efter en artefakt med magiska krafter.
Harrison Ford fyller 81 i år. Något som är omöjligt att tro när man ser honom ta på sig hatten och piskan igen för femte och sista gången. Men om det mot förmodan blir fler filmer kommer vår favoritarkeolog snart att behöva skjutsas runt i rullstol. Eller så deepfejkar man honom som man gör i den långa actionfyllda öppningssekvensen som utspelar sig under andra världskrigets sista dagar.
"Indiana Jones och kristalldödskallens rike" (2008) lämnade många med en dålig eftersmak av atombombade kylskåp, malplacerade datoranimationer och Shia LaBeouf. Visst fanns det lite Steven Spielbergmagi utströdd här och var – men mest var det ojämnt och en övning i snabb förträngning. Så illa är det inte här, långt ifrån faktiskt.
För första gången är varken Steven Spielberg eller George Lucas inblandade i regi eller manus. I stället är det James Mangold som har tagit över och han har valt ett säkert kort för vår hjälte. Det stavas spektakel. Du behöver inte vara i pensionsåldern för att bli andfådd av första timmens actionkavalkad. Så fylld med fart att Indiana Jones blir lite borttappad i all kalabalik, speciellt när han får sällskap av Phoebe Waller-Bridges rappa käft. Då märks det att åldern tar ut sin rätt. Dessutom är filmen alldeles för lång, vilket förvisso inte är någon ovanlig åkomma dessa dagar.
Ibland doppar filmen tårna lite väl djupt i nostalgiträsket vilket gör den en otjänst. Det får en att tänka på och jämföra med de tre första filmerna (1981–1989) som i dag räknas som klassiker. Ingen blir förvånad över att "Indiana Jones and the dial of destiny" inte når upp till samma nivå, men visst är det ändå ett (oftast) hjärtpumpande matinéäventyr med stunder av smilskapande fantasifullhet. Än hör inte Indiana Jones hemma på ett museum – åtminstone inte förrän eftertexterna är slut.
