Wästbergsk värme genomsyrar kärlekstrilogin

Per Wästbergs kärlekstrilogi handlar inte bara om den förbjudna kärlekens besatthet, utan också om det sorglösa välfärdsriket Sverige.

I tre romaner i skiftet mellan 60- och 70-tal avhandlade akademiledamoten Per Wästberg kärlekens innersta väsen .

I tre romaner i skiftet mellan 60- och 70-tal avhandlade akademiledamoten Per Wästberg kärlekens innersta väsen .

Foto: Caroline Andersson

Recension2020-06-16 14:22
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

OMLÄSNING

Runt 1970 skriver Per Wästberg en uppmärksammad trilogi om kärlek – Vattenslottet (1968), Luftburen (1969) och Jordmånen (1972).

Den handlar om halvsyskonen Jan (JB) och Gertrud, och så Jenny.

En sinnlig skildring av kärlekens olika ansikten. Ett incestförhållande innan Jenny bryter in.

Vattenslottet ger bakgrunden, men också en transportsträcka mot kärlekens epicentrum dit flygledaren JB och Jenny obevekligt dras. Om detta handlar Luftburen.

Förälskelsens besatthet, sinnlighetens rus som djupnar till kärlek. Uppfinningsrikedomen är gränslös i deras intensiva, ömma möten. Wästberg balanserar skickligt mot det banala. Den vibrerande längtans ljuvlighet och attraktion känns äkta.

Dock, svartsjuka och oro lurar. En man som samtidigt älskar två kvinnor. Bubblan brister. Även detta hanteras med god hand.

Wästberg är en Stockholmsskildrare i Hjalmar Söderbergs efterföljd. Det har han visat i sin ymniga bokflod. Skildrar staden detaljrikt som en guidebok med nyfikenhetens vidöppna ögon. Läsaren dras in och upplever staden: ”Riddarfjärdens korta vågor fångade upp solljuset snabbt som blänket av en sländvinge. En sandpråm gick in mot Söder Mälarstrand.” Samtidigt vävs naturens förunderlighet in i de hemliga utflykterna. Naturen och miljön blir en grundton med Jennys miljöengagemang som byrådirektör i Naturvårdsverket. FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972 är på gång.

Wästberg vore inte Wästberg utan södra Afrika. Hans kamp för frihetsrörelsen är välkänd, främst i Sydafrika. I den avslutande Jordmånen har Botswana en framskjuten plats. Dit flyr forskaren Gertrud med växande mage.

När jag först läste trilogin arbetade jag i Naturvårdsverket. Där fanns en ”Jenny” – hon var byrådirektör, runt de 30, vacker och singel. Måhända hade Wästberg gjort research på plats. Vid omläsning är hon fortfarande Jenny.

Vi möter i trilogin ”rekordårens” sorglösa välfärdsrike för 50 år sedan. Av TV inte ett spår. Wästberg dras ofta till idyllen. Han är en språkets mästare att njuta. Bildspråket och metaforerna flödar ymnigt, som ibland kan kännas för mycket. Typ ”Villor liknade regnvåta mjölkförpackningar.” Men: ”Framtiden var en grodd under snön” är vacker och tänkvärd. Allt detta att stilla inmundiga.

Wästbergsk värme drar över sidorna som en ljum vind. Man läser med ett leende och trilogin summerar: Jag äger dig inte, men vi äger något ihop.