En pilsnerflaska på bordet. Två glas. Ett med mjölk i, ett med öl i. Kriminalgåtan Sven Sjögren har gäckat gotlänningarna ända sedan lantbrukarens försvinnande 1972.
Hur knyta ihop säcken? Den retoriska frågan som ställs av Ella Näsman inför slutnumret i länsteaterns bygdegårdsföreställning syftar på Lasse Berghagen och hans eftermäle, men den hade lika gärna kunnat gälla projektet som helhet.
Vi har alltså att göra med en teaterturné där första akten utgörs av ödesmättad true crime om Sven Sjögren och hans mystiska försvinnande för 52 år sedan, andra akten av ett hyllningsprogram till den folkkäre artisten Lasse Berghagen. Publiken får 20 minuter på sig att ställa om.
Hur går man sömlöst från ond bråd död till – Teddybjörnen Fredriksson?? Upplägget är bisarrt, det går inte att komma runt. När jag till sist fick chansen att se "Sven Sjögren – Jordbrukaren som gick upp i rök"/"Berghagens Teddybjörn" i Fardhem den gångna helgen visste jag inte vad jag kunde vänta mig.
Det börjar med en ficklampa som sakta letar sig fram genom den nersläckta bygdegården. Till slut når ljusstrålen sitt mål: Stolen som den 62-årige lantbrukaren Sven Sjögren reste sig från en oktoberdag 1972 och aldrig skulle slå sig ner i igen.
Den som sett affischen kan få för sig att Lennart Bäck spelar Sjögren. Riktigt så förhåller det sig inte. Den godmodige lantbrukaren från Lummelunda är bara en av rollerna som Bäck går in i, men här finns också "bulvanen", minkfarmaren och alla andra som befolkar fallets skumma persongalleri.
Vi hör faktiskt Sjögrens röst förvånansvärt sällan i föreställningen, som mera kretsar runt tomrummet han lämnade efter sig. I manusförfattaren och regissören Thomas Sundströms tolkning blir Sven Sjögren en lantbrukare av den gamla stammen, illa rustad för en ny tid som styrs av skrupelfria affärsmän och petiga byråkrater vid kommunen. Det är ett öde han delar med en hel generation gotländska lantbrukare, gör Sundström gällande.
Publiken behöver inte göra sig besväret att dra den slutsatsen själv. Att det är så det ligger till står svart på vitt i manuset som Lennart Bäck övat in. Med "Sven Sjögren – Jordbrukaren som gick upp i rök" bjuder länsteatern på ett lärostycke som berättar mer än det visar.
Bygdegårdsturnén hade premiär den 27 september och spelas fram till den 7 december.
Porträttet av Sjögren är sympatiskt och poängen relevant, men det finns risker med det berättande angreppssättet. Emellanåt känns det som att Bäck får den otacksamma uppgiften att högläsa en betraktelse över Sjögren. Och även om greppet att göra lantbrukaren närvarande genom sin frånvaro är effektfullt, kan jag tycka att föreställningen blir starkare när Sjögren själv får ordet.
Nu ska den här recensionen på något vis ta sig smidigt från Sven Sjögren till Lasse Berghagen ...
Vi skiter i det, för det går inte.
Från scen gör man ett tappert försök och påtalar att teatern har två masker: Tragedi och komedi. Jag vet inte om jag låter mig övertygas – men det spelar faktiskt ingen som helst roll. När Sundström & CO väl forcerat väggen är allt motstånd borta och det återstår bara att kapitulera: "Berghagens Teddybjörn" är fenomenal bygdegårdsunderhållning.
Ella Näsman gör Lasse Berghagens paradnummer "Flirtige Knut".
I andra halvan blir Lennart Bäck sidekick till Ella Näsman, för inte så länge sedan praktikant och numera anställd som marknadsförare vid länsteatern. Med denna turné visar 24-åringen från Järvsö att det är på scen hon hör hemma, inte i kulisserna. Lekande lätt leder hon publiken genom Lasse Berghagens liv och låtskatt, utan att någonsin trampa snett eller få något tillkämpat i rösten. I likhet med den legendariske entertainer som länsteatern vill hylla är Ella Näsman kort sagt en estradör ut i fingerspetsarna.
Hur gick det då med att knyta ihop säcken? Jag är inte så säker på länsteatern lyckas med det konststycket. Projektet "Sven Sjögren – Jordbrukaren som gick upp i rök"/"Berghagens Teddybjörn" framstår fortfarande som bisarrt, även efteråt.
Allra konstigast är att det funkar.