"I början för sig ungdomarna med stolt hållning och beslutsamhet, men efter hand sviker krafterna och de är tvungna att luta sig mot varandra för att hålla sig på benen", skriver recensenten Nico Nordgren.
Inom ramen för projektet Unga kritiker, som arrangeras av Gotlands Museum och Region Gotland, publicerar vi ett antal recensioner från gotlänningar 18-25 år. I dag skriver gymnasieeleven Nico Nordgren.
Maratondanser blev populära under depressionsåren i USA, på 1930-talet. De gick helt enkelt ut på att dansa tills man stupar. Det sista paret som blev stående vann en prissumma. När Länsteatern på Gotland sätter upp pjäsen ”Maratondansen”, i översättning av Thomas Sundström, har scenen byggts om till en trång, gammaldags danslokal. Det är som att bli förflyttad bakåt i tiden. På båda sidor av scenen sitter publiken – inte bara som teateråskådare, utan också i rollen som publik.
Tävlingsledaren och de tävlande introduceras, stämningen är upprymd. Det framgår att det är desperata ungdomar som deltar. De har stora drömmar men knappt ens pengar för att klara dagen. De har inget annat val än att riskera sin hälsa för prispengarnas skull. Stämningen ändras fort då paren börjar dansa, man ser skillnad i deras hållning. En tavla på väggen visar hur timmarna blir till dagar.
Även om själva dansen är i fokus, händer hela tiden saker parallellt som gör att jag inte kan slita blicken från skådespelarna. Vi får höra de tävlandes historier och längre fram förstärks dramatiken av doktorer som tillkallats för att undersöka dansarna som faller. Dialogen blandas med sång och ackompanjeras av musiker från Gotlandsmusiken, som är husband.
Spektaklet pågår i flera dagar och nätter. I början för sig ungdomarna med stolt hållning och beslutsamhet, men efter hand sviker krafterna och de är tvungna att luta sig mot varandra för att hålla sig på benen. Lidandet känns ända ut till åskådarplatserna. Som publik sitter man så nära att illusionen blir helt övertygande, det är nästan så att jag glömmer att jag sitter i en teatersalong.
Bildern från repetition av Länsteaterns senaste uppsättning.
Det pjäsen porträtterar kan kännas igen i vår egen oroliga tid, den är fortfarande relevant trots att den utspelar sig för nästan 100 år sedan. Sättet som personerna utnyttjas påminner mig om det nutida fenomenet reality-serier, där människor på samma vis strävar efter framgång omedvetna om det pris de kan få betala. Pjäsen får mig att reflektera över hur lätt det kan vara att tappa greppet om sitt liv och därmed behöva utsätta sig för nedbrytande och förödmjukande situationer, för att försöka komma upp på banan igen.