Ny bok
Göran Sonnevi
För vem talar jag framtidens språk
Albert Bonniers Förlag
Det här är Göran Sonnevis tjugofjärde diktbok sedan debuten 1961. En enveten fortsättning av den kartläggning av världen i poetisk form han hela tiden arbetat med. Mycket i den är sig likt. Han har sedan länge funnit sin form.
Som i en vintergata strömmar texterna fram över boksidornas universum. Hisnande djup och avstånd. Galaxer, stjärnor och planeter men så låter han plötsligt blicken landa på en pärlgräsfjäril mitt i sommarsolståndet.
Fjärilarna är som tidigare beskrivna med den sakkunskap som är ett av poetens signum. Men i den här samlingen tar han ett steg ytterligare och förvandlar sig själv till en citronfjäril som fladdrar fram över grönskan.
Också musiken finns där som alltid. Men nu i sorgen över nära vänners och släktingars frånfälle och åldrandets obarmhärtiga framskridande blir viss musik viktigare än annan. Som Mozarts stråkkvintett i g-moll. ”Den jag alltid hör på inför stora avgöranden i livet.”
Den här diktsamlingen är starkt skuggad av den stora pandemin i form av tolv sekvenser, som han kallar sina böljande långdikter, och som med jämna mellanrum dyker upp. Dikterna får läsaren att åter möta en nästan overklig tid, som vore det en doft av en framtid vi inte gärna vill se. Det kommer att bli den stora pandemiboken i svensk litteratur.
Som alltid är det en blandning av högt och lågt med förankring mitt i det dagsaktuella skeendet. Pandemin förstås, apparaturen på intensivvården, utflykter till pesten i Florens 1527, matematiska spekulationer, läsning av Camus ”Pesten”, Trump och stormningen av Kapitolium, George Floyd, misstroendeomröstning i riksdagen, svägerskan Majas sista tid på intensiven men också blodnävans lyster i skogarna vid Jakobsberg.
Alla disparata delar sammanhållna i det alldeles egna språk Göran Sonnevi skapat. Lugnt, eftertänksamt, ifrågasättande, självkritiskt, emellanåt ofattbart vackert. Och som en viktig del: att han sedan årtionden aldrig sätter punkt för att visa att texterna är oavslutade och att det bara finns en enda punkt för hans skrivande.
Sonnevis dikter är en stor fuga som löper genom samtiden. Begreppet ”fuga” återkommer som många andra musiktermer i dikterna genom åren. Så passande i denna ordmusik.
Att i en recension göra den här boken rättvisa går inte. Det skulle vara som att försöka sammanfatta ett universum i 2500 tecken inklusive blanksteg. Man kan bara uppmana: tag och läs.