En 75-årig klassiker - värd att läsa även i vuxen ålder

Kullagullar förtjänar att läsas av nya generationer, såväl av pojkar som flickor, skriver GT:s Eva Zetterberg.

Foto:

Litteratur2020-12-11 10:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hur många av oss har inte läst Kullagulla som barn?  För min del blev det säkert sju gånger och serien hade 8 eller 11 delar beroende på utgåva.  

Det var min favorit men i vuxen ålder och genom livet har jag förstått att det inte var ”fin barnlitteratur, och så kallad ”flickbok”. Kullagulla fyller liksom Pippi 75 år i år och till och med det prestigefyllda tv-programmet Babel ägnade sig åt att analysera och hylla författaren. Stadsteatern i Stockholm satte upp den som pjäs och jag såg fram emot att gå på premiären nu i december. 

Det blev inställt förstås och istället läste jag om hela serien. 

Historien, som handlar om den fattiga barnhusflickan som fick slita så hårt och där det uppdagas att hon egentligen är barnbarn till den stränga godsherren, håller. Hon får flytta till den vackra herrgården och får ett nytt liv i rikedom och överflöd. 

Det är en dröm för många barn – och inte bara fattiga barn – att tro att man egentligen är någon annan och haft andra kärleksfulla rika föräldrar. Men det stannar inte där, för Gunilla som hon egentligen heter är också så kärleksfull och glömmer inte sitt ursprung när hon hamnar på herrgården. Hon tar hem sina ”syskon” från torpet när deras moder dött och fadern lämnat orten för arbete på annan ort. Hon gör alltför att hjälpa de fattiga som lever och arbetar under godset. Naturligtvis dyker det upp onda och illvilliga personer som håller på klasskillnaderna och missunnar henne det goda livet. 

Visst är det en sagoberättelse, i vilken många känner igen sin dröm. Som barn var det ouppnåeliga mål – att alltid vara så snäll, god och tänka på andra. Hon visade dock vägen med sin moral och värderingar, att man kan och måste se till andra, att alla kan bidra till att fler får chansen till ett bra liv.

Från vänsterhåll kan man givetvis hävda att berättelsen inte är ute för att störta klassamhället, Kullagulla gör inte revolution, men hon tar ställning för de svagaste. Klassamhället på landsbygden i början av 1900 talet är brutal. Kullagulla väljer till slut Tomas Torpare, som hjälper en fattig torparfamilj, är socialist och som står upp mot de fruktansvärda orättvisor som råder under godset.

Kullagulla har levt vidare genom uppföljare som ”Kullagullagulla i övergångsåren” och Kullagulla som 60+, men de slår inte originalet. Den är absolut värd att läsas av nya generationer, flickor såväl som pojkar.