Ny bok
"Den svarta månens år"
Ellen Mattsson
Albert Bonniers förlag
Inte sedan sista jullovet under gymnasiestiden har jag haft en läsupplevelse som liknar den här. Då satt jag på mitt rum och läste Franz Kafkas ”Slottet”. Den värld jag trodde jag kände till som min ”verklighet” rämnade på något sätt och visade helt andra sidor. Sedan dess skriver jag gärna ordet ”verklighet” inom anföringstecken.
Och nu, så många år senare, vid läsningen av Ellen Mattsons elfte roman kommer den här känslan tillbaka. Först kände jag ett visst läsmotstånd. Det här var en underligt skriven roman med huvudsatser bara åtskilda av kommatecken. Men det handlar om ett skrivsätt som är oerhört medvetet och sofistikerat och som på ett märkvärdigt sätt leder en in i berättelsen. Efter att ha läst ut romanen har mina tankar ständigt återvänt till den. Den biter sig fast.
Först något om själva handlingen, som bara är en komponent i berättandet. David Svarthed heter huvudpersonen, en ensamvarg, en kuf, en avstängd universitetslärare i en stad någonstans i Västsverige. Han halkar på en isfläck på väg till biblioteket för att lämna tillbaka en bok med röda pärmar. Han blir liggande och får hjälp av två ungdomar. Boken är borta och vad som sedan sker är en jakt efter just den. Den är viktig men vi får aldrig veta varför.
David minns inte ens vad den heter. Han drabbas av förvirring. I hans synfält simmar då och då en fisk, spindlar firar sig ned, han ser en svart vinge och en svart planet, kanske en måne. Han blir besatt av att försöka rekonstruera vad som hänt.
Ellen Mattson beskriver David utifrån, i tredje person, men ändå så att det nästan blir en jag-berättelse. Meningarna är långa och ignorerar alltså ofta regler om komma och punkt men på ett sätt som är nästan magiskt. Man både läser om David och är inne i hans tankar.
Han jagar oupphörligen det han en gång upplevt men sedan glömt. Där finns barnen som vill hjälpa honom. För dem är det ett slags Kalle Blomkvist-äventyr. Där finns den gamla dementa kvinnan i sitt ödsliga hus, hon som en gång var poet och vars dikter han tycker om. Där finns en katt med stark integritet som valt att bo hos honom.
Han jagar det som måste finnas i honom, men precis som en glömd dröm finns det bara som en skugga i medvetandet. Överallt ser han tecken på sådant han tror sig minnas. Mönster som måste finnas och tolkas för att allt annars är meningslöst. Tillvaron tycks fylld av dem.
Det är i skuggan av sådana tankar och föreställningar han utför sina undersökningar och vandringar i den abstrakta geografi som världen blivit för honom.
Om allt detta, boken, katten, kvinnan, barnen, kan man försöka berätta men det är så oupplösligt förenat med sättet som det är skrivet på att man ändå aldrig kan göra det begripligt i ett återberättande. Det här är en av de romaner som måste läsas för att bli begriplig, om ens det är möjligt. Det kommer alltid att finnas en rest över.
Men så, i slutet av romanen, tänker jag: han har egentligen aldrig upplevt allt det som det berättas om. Det är sådant han drömt under tiden han låg avsvimmad efter att ha halkat. Så kan det vara, men det går inte att leda i bevis. Det kan lika gärna vara på ett annat sätt. Otydligheten och ovissheten är en mörk dimma som tränger in mellan raderna i boken och som fördunklar handlingen just när man tror sig fått grepp om den.
Det är det som är det Kafkaliknande och som gör ”Den svarta månens år” till en enastående läsupplevelse.