Jan Guillou
"Den som dödade helvetets änglar"
Piratförlaget
Flitig är han, Jan Guillou. Det stora romanprojektet om 1900-talet och familjen Lauritzen är lyckligt i hamn och förra året kom en bitsk krönikesamling. Det var dags för sol, bad och pensionärslyx vid någon fjärran strand där han skulle sitta under en palm och läsa de stora klassikerna.
Men så kom pandemin. Guillou och hans romanhjälte och bättre jag, Erik Ponti, är lika intill förblandning och nu möts de i den rykande färska romanen ”Den som dödade helvetets änglar”, där fiktion och verklighet blandas i ett lockande mönster.
Precis som Guillou har Erik Ponti blivit klar med flera stora bokprojekt. Ryggen värker, knäna gör ont och coronaisoleringen på Sörmlandsgården gör honom rastlös. Tidningarna skriver att det pågår ett gängkrig mellan Hells Angels och ett förortsgäng eftersom nio beväpnade motorcykelknuttar har hittats skjutna.
Ponti får tag i den hemligstämplade utredningen och inser snabbt att morden måste ha utförts av en ensam gärningsman, nämligen hans bäste vän – vapenekvilibristen, militärkarriäristen och gentlemannaspionen Carl Hamilton. Det blir ett kärt återseende mellan Ponti och Hamilton. Och sedan är jakten igång.
Men det är inte deckarintrigen som är det viktigaste i Guillous nya roman utan hans berättarteknik, för här blandar han djärvt olika genrer: pensionärsthriller à la Richard Osman, pandemidagbok, samtidskommentar, fiktiva memoarer, uppfordrande politiska analyser, drömska naturmålningar och så det rent bedårande mötet mellan de åldrade romanhjältarna. Tankarna vindlar, idéerna blixtrar förbi i ett enda flöde, fjärran från den vanliga strama formen.
Guillou alias Ponti står vid skrivpulpeten, skriver för hand och låter tankarna löpa. Han skriver i jagform i en sorts fiktionaliserad memoarstil, försjunker i minnen, muttrar över oförrätter, skäller på journalister och författarkolleger, tipsar om goda viner och gör långa utvikningar i Klas Östergrens stil. Det är underhållning av bästa märke och hela tiden står politiken i centrum. Roligt, rappt och rysansvärt elakt är det och hinnan mellan verklighet och fantasi är tunn.
Tro mig, firma Hamilton & Ponti ger sig säkerligen snart ut på nya frilansäventyr. Blir det med samma glimrande berättarglädje och begåvade genreblandning som här väntar härliga tider, underbara tider.