Romanen utspelar sig i förlagsvärlden och samtalen kretsar kring tro på litteraturen, konstens värde, bildning och harmoni med altet.
Ny bok
Andromeda
Therese Bohman
Norstedts, 2022
Detta är en roman som tar tag från första sidorna.
Titeln Andromeda får mig först att tänka på stjärnbilden. Nej, titeln refererar till en rad av Sapfo som levde på 500-talet f.Kr. på Lesbos, Grekland: ”Andromeda har något bättre att erbjuda”. Sapfo var den första kända kvinnliga poeten i historien, med kärleksdikter som stått sig in i vår tid. Så här kan det låta i det kända Fragment 31: ”den fina elden går som en signal genom hud och nerver”.
Therese Bohmans roman "Andromeda" rör sig i förlagsvärlden där böcker av nya författare ges ut under samlingsnamnet Andromeda – man vill erbjuda något bättre.
En varm, lite osannolik, relation löper genom boken. Den mellan den äldre förlagschefen Gunnar och nyanställda unga Sofie. En nära arbetsgemenskap växer sig allt starkare som leder till framgångsrik utgivning för förlaget. Varje torsdagseftermiddag går de lite tidigare från förlaget för att umgås över en flaska Chablis på Operabaren innan Gunnar åker hem till frun i Gnesta. Samtal som kretsar kring tro på litteraturen, konstens värde, bildning och harmoni med altet. Nej, det handlar inte om sex, inte ens en kyss utbyts. Detta är en själarnas gemenskap. En relation som vibrerar på ett förunderligt sätt. De delar helt enkelt ett eget rum i livet. Och upptäcker detta märkliga hur livet bara händer. Med tiden åldras Gunnar, blir sjuk och dör. Sofie drabbas av tröstlös ensamhet. Men går så småningom vidare. Hon bestämmer möte med en man i förlagsvärlden som undrar var de kan ses. Hennes självklara svar: ”Jag vet ett bra ställe.”
Therese Bohman debuterade 2010 med romanen "Den drunknade", som följt av ytterligare tre romaner.
Therese Bohman är suverän att skildra mänskliga relationer i gränsland. Senast i "Aftonland" (2016) som Augustnominerades. I ”Andromeda” får Sofie och Gunnar komma till tals i varsin halva av boken. Fast den första delen är delvis gemensam där relationen växer fram på ett varsamt och berörande sätt. Den andra delen är Gunnars där han återger sitt liv lite som ett långt brev till eftervärlden. Det dröjde innan jag förstod att det var hans del. Som så ofta i Bohmans författarskap drar stråk av ensamhet under ytan.
De sista sidorna är magiska när Gunnar i tankarna uttrycker sina innersta känslor som han inte kunde förmå sig att få fram till Sofie, där på Operabaren. Men nu: ”Det kändes som om vi sprang framåt.”