Den 30 april i år avled författaren Paul Auster i sitt hem i Brooklyn. Ungefär samtidigt kom hans sista roman ut.
Ny bok
Paul Auster
Baumgartner
Översättning Anna-Stina Johnson
Den 30 april avled Paul Auster i sitt hem i Brooklyn. Ungefär samtidigt kom hans sista roman Baumgartner ut. Den sluter på många sätt cirkeln i hans författarbana. Hans första roman Stad av glas från 1985 börjar med ett förvirrat telefonsamtal och så sker också i den här romanen. Den pensionerade läraren Sy Baumgartner rings upp i sitt hem i Princeton av en elbolagskille. Ett samtal som får en oväntad fortsättning. Snyggt och typiskt austerskt där det oväntade alltid spelat stor roll.
Det är som om författaren här efter ett antal självbiografiska volymer avslutar med en roman som påminner om hans allra första. De som fångade en hel värld i sina nät, New York-trilogin, Månpalatset, Leviathan.
Romanen består av fem långa kapitel, det första är ett litet mästerverk, en studie i begynnande demens. Baumgartner har inte riktigt koll på tillvaron, han skall ringa ett samtal men vet inte till vem, han får post och lägger den i en hög med tidigare oöppnad post, en kastrull bränner fast på spisen. Det mesta kör ihop sig för honom. Hans hemhjälp kan inte komma då hennes man råkat ut för en olycka. Men hjälp finns att få.
Minnena av hustrun Anna och hennes skrivande och översättande är en viktig del av boken, likaså en resa till Ukraina varifrån hans förfäder en gång utvandrade till USA. En ung litteraturstudent vill skriva om Annas dikter. Det leder Baumgartner in mot den punkt som hans liv kretsar kring: hur Anna springer ut i havet en sommardag tio år tidigare och drunknar.
Men för Baumgartner är hon inte borta. ”Hon måste vara i vardagsrummet, tänkte han, för skrivmaskinen var tyst och det hördes inget från övervåningen.” Stillsamt växlar romanen mellan då och nu över en melankolisk klangbotten målad i väl avstämda färgtoner.
Det är en stillsam atmosfär som inte funnits tidigare i Austers böcker, som om vetskapen om att det här är hans sista sätter tonen i den. Det är en märkligt enkel och avskalad bok, men författarens skickliga handlag gör den till något som bär en över den djupaste avgrund som finns: vetskapen om att det snart är över.
Det kan låta konstruerat, men det här är just den sista bok som man kunnat önska sig av Paul Auster efter alla de omtumlande läsäventyr han under fyra decennier har bjudit på. Det är en bok som kan få en att starta på nytt med New York-trilogin, nu med vetskap om den rikedom som väntar i den vidare läsningen.