En ny bok
Louise Glück
Ararat
Översättning: Stewe Claesson
Rámus förlag
Nobelpristagaren Louise Glück räknas som en av de främsta poeterna i den amerikanska samtidslitteraturen och priser och utmärkelser har regnat över henne sedan debuten 1968.
Hon har gett ut tolv diktsamlingar och några essäböcker om poetik. Hon skriver om barndomen, om familjen, om längtan, villfarelser och spruckna illusioner. Med det självbiografiska stoffet som grund berättar hon om myter och klassiska motiv för att hitta det allmänmänskliga. Formsäkert, strängt och genomskådande använder hon psykoanalys och antika myter för att måla upp scener ur familjelivet och närgranska omvärlden och sig själv för att sedan elegant leda berättandet till en allmängiltig nivå. Hon skriver rakt, avklarnat och med krass humor men väjer inte för det smärtsamma.
Glück skriver en skenbart enkel poesi men under ytan anas bråddjupen. Hon skriver lugnt, precist och vackert om existentiella frågor, om sorgen i vardagen, om relationen mellan mor och dotter, om kärleken som falnar och om sin strävan att förstå varför vi människor beter oss som vi gör. Kompromisslöst och passionerat längtar diktjaget efter att bli förstått. En ensam människa strävar bortom bekännelsen mot det för alla giltiga. Glück skriver träffsäkert om livets irrfärder, sorger och förluster men också om förnyelse och pånyttfödelse som i diktsamlingen ”Vild iris” där blommor, en människa och en gudsgestalt talar förbi varandra i en mångstämmig kör. Här några rader ur dikten Djävulsörten: ”Jag behöver inte dina lovord/ för att överleva. Jag var här först/ innan du var här, innan du planterade trädgården./ Och jag kommer vara här när bara solen och månen/ är kvar, och havet, och den vida ängen. Jag kommer att vara ängen.” Kyligt, vackert ur tre olika perspektiv.
I ”Averno” berättar Glück om Persefones fångenskap hos dödsguden Hades och om en mor-dotterrelation där dottern för en envis kamp för att erövra en egen röst i moderns skugga. Ett evigt problem som Glück speglar i både myt och nutid. Boken handlar om död, om begär och om nedstigningar: i vintern, i det omedvetna, i Avernos mörka vatten.
”Ararat” handlar om familjen, om Glücks närmaste. En död syster, en mor som inte kan visa känslor, en bortgången far och om oförmågan att älska sina egna barn. Enkelt och rent skriver hon om kärlek och distans som här om föräldrarna: ”Hon var/ en hoppfull natur:/ hon ville resa,/ gå på teater, på museer./Det han ville var/ att ligga på soffan/ med Times/ över ansiktet,/ så att döden, när den kom,/ inte verkade förändra särskilt mycket.” Krasst, roligt, vasst, vilt och hänsynslöst om relationer.
”Meadowlands” har kallats skilsmässobok. Den handlar om ett förhållande som går sönder. Glück använder sig av olika perspektiv för att försöka se en mening i katastrofen. Drastiska dialoger mellan ett nutida amerikanskt medelklasspar beskriver hur ömheten försvinner och berättelsen speglas i dikter om relationen mellan Odysseus, Penelope och sonen Telemachos, interfolierat av liknelser. Glück skrev dikterna när hon själv låg i skilsmässa och hennes svarta humor skymtar fram i raderna ”Brottsling blev jag när jag blev förälskad. Före det var jag servitris.”
Louise Glück är så bra, hennes vassa klarsynthet och lågmälda livserfarenhet öppnar nya världar. Underbara omslag av Malmökonstnärer förhöjer böckernas skönhet.