Artikeln kommer från Gotland Just Nu>>
Gutavallen tisdagen den 1 juli valåret 2014. Sex tusen människor fyller idrottsplatsens grusplan utanför Visby ringmur. Det är Almedalsvecka och Özz Nûjen har bjudit in till en gratis humorshow med ”Sveriges enda ärliga statsministerkandidat”, som han kallar sig. Samtidigt som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson kliver upp på Almedalens scen så gör Özz Nûjen detsamma på Gutavallen. Han har ingen aning om hur många som ska dyka upp och hans knän håller på att vika sig av nervositet när han kommer ut på scenen. Showen har ett tydligt budskap: tolerans, jämlikhet, demokrati och allas lika värde. Efteråt kan han konstatera att han fick fler åhörare än något av partiledartalen i Almedalen den veckan.
– Vilken kväll det var! Jag blev så berörd, så glad och stolt över all den kärlek jag fick, säger han.
– Det var coolt, vi visade ett ställningstagande för ett medmänskligare Sverige. Det var så mäktigt för att det betydde något, vi gjorde skillnad på riktigt där och då.
”Vi måste inte alltid hålla med varandra, men vi måste hålla av varandra, det är det jag vill säga med min standup, med min konst, med allt det jag gör.” Så sa Özz Nûjen i nionde säsongen av SVT:s ”Stjärnorna på slottet” som spelades in samma sommar. Nu sitter han i soffan i en hotellreception i Visby, en miljö som innebär semester för många – vardag för honom. Han tillbringar ungefär 200 nätter per år på hotell och det blir ännu fler resdagar. Fondväggen som han lutar sig mot är ett svartvitt fotografi av en stenstrand, som för tankarna till Fårö. En gång spelade han in en film där med två kompisar.
– Filmen kom aldrig ut, men jag kom ut som Gotlandsvän efter det. Jag har en stor förkärlek till ön, säger han.
Özz Nûjens hem finns i Stockholm, där han bott större delen av sitt liv. Han har just landat på Gotland och ikväll ger han sista föreställningen i Sverige av William Shakespeares ”Rikard III” på Hemsegården, en pjäs där han spelar alla tretton roller själv. Det blir den sextioförsta föreställningen, som nu fortsätter till Finland.
– Sedan jag började spela teater och för första gången steg in i Shakespeares värld har jag älskat hans pjäser. Han fångade karaktärerna så träffsäkert att de blivit tidlösa, livets eviga frågor och teman som alltid är aktuella om mänsklighet och omänsklighet, kärlek och hat, maktförhållanden, hämndbegär och förlåtandets natur. Det finns så mycket själ och psykologiserande i det som fungerar än idag. ”Rikard III” är en fantastisk pjäs, hemsk men också jätterolig, säger han.
I skådespelet använder han sig av en Commedia dell´arte-teknik som den nyligen bortgångne skådespelaren Björn Granath lärt honom, som också varit regissör för ”Rikard III”.
– Han var en mentor och mästare och han fattas mig, säger Özz Nûjen.
De har tidigare spelat Dario Fos mästerverk ”Mistero Buffo” tillsammans på Riksteatern och Södra teatern i Stockholm.
– Då gjorde jag 86 roller. Tekniken handlar om förändringar i riktning, mimik och gester, så att du direkt känner igen alla karaktärerna, säger han.
Özz Nûjens egen berättelse börjar på 2500 meters höjd i en bergsby i den sydöstra, kurdiska delen av Turkiet, där han föddes en junidag 1975 som den andra i syskonskaran som blev fem.
– Min barndom var fylld av kärlek till familj, släktingar och till hästar, men tillvaron förmörkades hela tiden av den turkiska statens förtryckande hot. Rädslan för säkerhetspolis och militär väcktes tidigt, vi skulle hyscha och fick inte prata vårt språk. Det innebar en fara för livet att säga att man var kurd. Det var en hemsk tid på det sättet, berättar han.
Özz Nûjens pappa hade ett farligt yrke i ett ofritt land – han var satirtecknare och för sin vassa penna och sitt politiska engagemang – där han kämpade för kurdernas fri- och rättigheter – tillfångatogs han och torterades av militär och polis. När Özz var åtta år flydde familjen över gränsen till Syrien där Röda korset hjälpte dem med pass. Här återförenades de med hans pappa som gått under jorden och varit borta i tre år och som lyckats ta sig dit. Skräcken när de skulle ta sig över ett minerat område på en åker etsade sig fast i minnet. Alla som sett avsnittet om Özz dag i ”Stjärnorna på slottet” minns säkert hur de andra deltagarna på slottet fick leva sig in i den omskakande upplevelsen, en resa på liv och död, genom att försöka ta sig över ett fält till ett par vita flaggor som representerade befrielsen. När som helst riskerade de att trampa på smällare som gömts på olika ställen i gräset. Helena Bergström säger senare vid lunchen: ”Jag känner att det här är en av de största gåvor jag fått, att få möjlighet att identifiera sig på det här viset”.
Özz föddes som Özgur Gezgin och det var först när familjen kom till Sverige som familjen tog det kurdiska efternamnet Nûjen som betyder pånyttfödd. Han växte upp i Stockholmsförorten Rinkeby.
– Det var så vackert, så rent med träd och lekparker. Vi kom dit hösten 1983 och det var brittsommar. Framför allt behövde man inte vara rädd och orolig, Rinkeby blev tryggheten för mig, säger han och fortsätter:
– Jag var busig som barn, men vetgirig och nyfiken och jag hade ett bra läshuvud.
På gymnasiet gick han naturvetenskaplig linje och drömde om att bli astronaut.
– En syokonsulent stack hål på den drömmen med orden ”Tyvärr, ni invandrare kommer inte få några jobb i framtiden.”?
– Där stod jag med högsta betyg från högstadiet och tänkte att om jag är så här bra och ändå inte får möjlighet att bli det jag drömmer om, så får det vara. Jag sänkte mina betyg genom att hänga i kafeterian istället för att gå på lektioner och bytte till samhällsvetenskaplig linje sista året, berättar han.
Lumpentiden uppe i Boden blev en kontemplativ period, då han tänkte tillbaka på sin barndom och uppväxt. Där mitt på de snöklädda ödsliga vidderna funderade han på när han trivdes som bäst, när han var som lyckligast. Han hade alltid sett upp till skådespelare och den vita duken hade en magisk dragningskraft.
– Jag ville ha en scen. Tanken föddes där och då att jag skulle satsa på att bli skådespelare och inget fick stoppa mig. Idag lever jag min dröm och är så glad och tacksam för att jag får göra det jag gör, säger han och fortsätter:
– När jag bestämmer mig för något har jag en enorm viljekraft. Självklart misslyckas jag ibland och det är faktiskt okej, det lärde jag mig på teaterskolan.
Efter militärtjänstgöringen arbetade han på ett lager för att tjäna ihop pengar till teaterskolan, samtidigt som han spelade fotboll. Han sökte till Calle Flygare Teaterskola i Stockholm. Pengarna räckte bara till första året och inför det andra erbjöd hans föräldrar honom sina besparingar. De hade lagt märke till sonens självlysande glädje, att han hittat det han ville göra, även om de till en början var oroliga och skeptiska inför hans otrygga och osäkra yrkesval.
– Sedan har jag bara kämpat på, stenhårt, säger han.
Då han arbetade som diskplockare på Restaurang Engelen i Gamla stan började han munhuggas med dem som höll på med teatersport där. Programledarna tog in honom i showen och ett år senare stod han själv på scenen.
– En tid senare var det standup där. Jag testade, folk skrattade och jag tänkte att det här var ju riktigt kul.
Hans första soloshow ”Dålig stämning” hade premiär 2012, blev en stor succé och turnerade i tre säsonger i både Sverige och Norge.
– Humorn kan visa på våra absolut lägsta punkter som medmänniskor och få oss att inse hur dåliga vi är ibland. Och vi kan skratta åt oss själva, säger han.
Özz Nûjen ifrågasätter, försöker slå hål på lögner och placerar – genom sina ord – en spegel framför publiken där fördomar och orättvisor blottas. Idéerna får han genom att läsa tidningar. Humorn och satiren bor granne med allvaret.
– Jag är nyhetsnarkoman och måste hela tiden vara i gång och uppdaterad, säger han. ?
Vad är nyckeln till framgång för en standupkomiker, där man står ensam på scenen och bara har sig själv, sitt inre och sitt sätt att vara och uttrycka sig?
– Att ha en egen röst, svarar han. En bra komiker är ärlig mot sig själv och tar in folk i sin värld. Om du spelar någon annan blir det en karaktär istället för att vara en genuin personlighet. Jag tror att det är därför som man älskar sådana komiker som Ann Westin, Marika Carlsson och Johan Glans, som alla utgår från sig själva.
Han har gått Dramatiska Institutets Radioproducentlinje och varit programledare för flera radio- och teveproduktioner. Förutom humorshower och teater har Özz Nûjen medverkat i teveserier såsom ”Aspiranterna”, ”Anna Holt – Polis” och ”Tusenbröder” och spelat in film, däribland de franska ”Si tu meurs, je te tue” och ”Comme chez soi”. Under året turnerar han med humorshowen ”Omogna killar” tillsammans med Patrik Larsson och Måns Möller och i sommar med ”Diggiloo”. När han är ledig tycker han om att vila, titta på fotboll och drabbande angelägna filmer och sitta och prata med kompisar över en middag.
Första besöket på Gotland var på en klassresa som barn.
– Mitt första intryck var att jag tyckte att det var en väldigt vacker ö. Jag gillar ”Gotland – ett annorlunda land”, en träffande slogan, säger han.
En av hans bröder bor på ön och för tre år sedan köpte Özz den gamla skolan och Gazeliigården i Tingstäde tillsammans med sin storasyster, en plats där hela familjen kan samlas.
– Det har tagit två år att rusta upp den och tanken är att vi ska ha en teaterscen där. Vi siktar på invigning i sommar, berättar han.
Flera gånger under intervjun återkommer han till den villkorslösa kärleken i familjen, som ger honom en stor trygghetskänsla.
– Min storasyster är min idol. Vi ringer varandra nästan dagligen. Hon är familjens överhuvud, ryggrad och krona, vi kan gå till henne med allt, säger han och tillägger:
– Jag tror att man blir tighta som syskon när man varit så nära att förlora varandra.