Det såg mörkt ut ett tag.
Efter de senaste årens åderlåtning av ensemblen och det ljumma mottagandet av "I vått och torrt" 2019 hade ingen direkt blivit förvånad om Gotlands främsta revysällskap valde att kasta in handduken lagom till det nya decenniet. Vi lever trots allt i nedläggningsglada tider. Men Gotlandsrevyn visar att ihärdighet lönar sig. Årets föreställning "Avfall & bifall" är inte bara en rejäl förbättring jämfört med i fjol – den är faktiskt en av de bättre nyårsrevyerna i Klintehamn på senare år.
Som man kan ana av titeln tilldrar sig åtskilliga av numren på återvinningscentralen. Platsen fungerar som en språngbräda till en rad företeelser i vår samtid. Svenska kyrkans gudstjänster och Helagotlands mediabar är några av verksamheterna som hamnar på tippen i "Avfall & bifall". Klimatkrisen går dock som illröd tråd oavsett ämne. Undertiteln är "en klimatkomplicerad revy", och man tillåter sig verkligen att ha ett komplicerat förhållningssätt till temat. Å ena sidan finns här en genuint upplevd känsla av att något måste göras – nu, inte sen. Å andra sidan har man inga problem med att göra sig lustig över den väckelsestämning som råder för tillfället, i synnerhet inom den medelklass som helst vill köpa sig fri från problemet.
Rune Fröling, som debuterade i revysällskapet 2019, ligger bakom flera av de vassaste texterna i årets föreställning (han är också den som skrivit överlägset mest). Dit hör ett nummer om förskingringshärvan inom Gotlandsmoderaterna – här iscensatt som ett styrelsemöte i Stalins Sovjet, där medlemmarna försvinner en efter en, merparten av dem till ljudet av en pistolknall. Fröling råkar ha ett förflutet inom det parti som förlöjligas. Kanske är det därför han vågar skjuta skarpt; den fränaste, och roligaste, kritiken kommer som bekant ofta från de egna leden.
Rune Fröling är inte den enda som börjar bli varm i kläderna. Samma kan sägas om Jessica Pettersson; även hon tar ett rejält kliv framåt under sitt andra revyår. Nykomlingen Tomas Lindström – som också regisserat tillsammans med Karin Kickan Holmberg – är ändå den som gör mest väsen av sig på scenen. Han har sagt i intervjuer att det varit en mångårig dröm att få spela revy i Klintehamn. Det märks. Lindströms yviga och lite serietidningsaktiga spelstil, där mustascherna och ögonbrynen arbetar hårdast, är som gjord för revygenren. Redan vid premiären sitt första år framstår han som självskriven nyckelspelare i gänget.
I slutändan hittas dock inte framgångsreceptet i de individuella prestationerna. För att återknyta till Sovjetliknelsen: Gotlandsrevyn spelar i "Avfall & bifall" klapp-klapp-hockey som en sann superfemma. Det är med andra ord inte stjärnorna som avgör matchen, utan det välkoreograferade passningsspelet. Då tänker jag delvis på rappheten i replikskiftena – som saknades i fjolårets tröga revyhistoria – men lika mycket på det sömlösa helhetsintrycket. Från manuset och musiken till de finurliga och dynamiska scenlösningarna – Gotlandsrevyn knyter denna gång ihop säcken med ovanligt säker hand.
Plötsligt framstår inte längre intervjusvaren om revyns demokratisering som tomma ord. Kanske krävdes en kris, eller så var det bara tiden som fick bitarna att falla på plats. 2020 känns hur som helst Gotlandsrevyn piggare än på länge.