Sanne Forslund har länge dragits med ett problem: Ingen fattar vad hon gör. En gång i tiden var hon flygvärdinna; då gick det betydligt lättare att presentera sig. Men de yrkestitlar Sanne Forslund sedermera tog sig, marknadsekonom och projektledare – vad tusan pysslar såna människor med egentligen?
Nu slipper Sanne i vilket fall förbryllade blickar, för sedan en tid nöjer hon sig med författare, kort och gott, när främlingar räcker fram näven och undrar vad hon håller på med.
– Jag tänkte att jag uppfyller kraven med en bok ute och ytterligare en på väg, säger Sanne Forslund när jag träffar henne hemma på gården i Väskinde.
Debutromanen ”I mors klor” gavs ut i slutet av förra året, men idén och berättelsen har hon burit på länge.
– Jag har försökt få ihop det tidigare, men tiden har alltid saknats. Men så när jag fyllde 60 tänkte jag: Jag kan inte vänta längre nu.
Det brukar ju pratas mycket om 40-årskriser. Var det här en sorts 60-årskris?
– Nja, det var snarare så att siffran sex blev magisk på något sätt. Jag hade tre s-ord jag ville förverkliga i mitt liv: Skriva, storpudel och cykel. Jag fuskade lite med den där sista, jag vet.
Fubb eller inte – vid 63 fyllda står cykeln på uppfarten, storpudeln Boris vaktar plikttroget i köket och Sanne Forslund är författare.
”I mors klor” handlar, liksom den kommande uppföljaren, om en klinisk diagnos som många anser är typisk för vår tid: narcissism.
– När jag var ung fanns det inget ord för det beteende som vi förknippar med den här diagnosen: folk bara var så. Men så började jag läsa på, och då var det som om ett ljus gick upp för mig. Jaha, var det det som skavde hela tiden? Jag kände genast igen beskrivningen från min omgivning. Och det är som du säger att detta är något som ligger i tiden. Det räcker med att nämna Donald Trump.
Den första boken skildrar de uttryck narcissism kan ta sig i en hem- och familjemiljö. Romanen kretsar kring flerbarnsmamman Inga, som utifrån tycks leva en idyllisk radhustillvaro; men bakom kulissen kontrollerar hon familjen med järnhand. I uppföljaren flyttas problematiken till arbetsplatsen.
Ja – vad utmärker egentligen en narcissist?
– Först måste man påpeka att de flesta av oss har narcissistiska drag. Jag är inget undantag. Skillnaden är att vi ”normalnarcissister” kan känna igen och erkänna detta hos oss själva. En renodlad narcissist är inte mottaglig för den sortens självkritik – det går inte att ha en dialog eller ett resonemang om det. Om man försöker blir personen defensiv och börjar genast med sitt ”det är så mycket fel på mig”. Men i grund och botten handlar det om att man är uppfylld av sig själv och att man använder omgivningen för att lysa starkare. I hemmiljön sker det oftast på barnens bekostnad. På jobbet – där kan man säga att många med diagnosen sitter i en chefsposition.
Somliga har frågat Sanne om berättelsen är självbiografisk. Skrivande kvinnor får ofta den frågan. Att kalla ”I mors klor” för en nyckelroman vore dock en överdrift, även om den – så klart – delvis bygger på författarens iakttagelser av verkligheten.
– Många tror att det är självupplevt, men historien har tagit sina egna vägar. Gång på gång har den har överraskat också mig. Till slut insåg jag: Det är ju en fabel jag snubblat över.
Debutboken skrevs i ett slags kreativt rus, säger Sanne Forslund – nästan som om den alstrade sig själv.
– Fingrarna bara gick och gick utan att jag behövde tänka. Jag tror att det beror på att jag gått runt med den här berättelsen så länge.
Till slut stod hon där med den färdiga boken i handen på release-festen.
– Det var verkligen en överväldigande upplevelse. Och mötet med läsarna ... Flera gånger i veckan får jag höra hur berörda de som läst den blivit. Det har också förvånat mig vilka som hört av sig. Jag tänkte att kvinnor över 40 var min målgrupp – men alla möjliga har kontaktat mig.
Skriftställare, storpudelägare och cyklist – vad händer när du fyller 70? Ska du förverkliga fyra t:n eller någon annan bokstav då?
– Hah, nja. Jag har ingen aning vart mitt författarskap tar vägen efter det här två böckerna. Men här och nu känner jag mig bara oerhört nöjd över det jag åstadkommit.
Och varför skulle hon inte vara det? Två utgivna romaner är det som krävs för att bli medlem i Författarförbundet.
Då kan det omöjligen råda någon tvekan längre om vad man pysslar med: Man har gått och blivit författare.