”En vintersaga” är årets Shakespeareföreställning i klosterruinen. Premiärföreställningen gavs på tisdagskvällen. En pjäs med, som sig i Shakespeare-sammanhang bör, ett myller av karaktärer från kungar till herdar, ordkaskader, komik och våldsamma känsloyttringar. Passionerna rasar, förvecklingarna blir allt trassligare och följderna är enorma.
LÄS ÄVEN: RECENSION Ingen Zlatan-teater i årets uppsättning
Ruinen är dock försedd med en oväntat sparsmakad scenografi. Några klädställningar, sittmöbler och, längst fram på tribunen, ett antal guldfärgade kronor som närmast påminner om Shelloggan. En avskalad spelplats som ökar de nio skådespelarnas (där flera gör mer än en roll) möjligheter att totaldominera.
Spelplatsen i första akten är Sicilien. Där brukar det vara mycket varmt. I Roma är det överraskande behaglig junitemperatur. Vintern känns avlägsen och om den måste publiken påminnas via uppställda målningar. Skådespelarna, genomgående stramt mörkklädda akten igenom, inleder gemensamt med tidstypisk sång.
Första akten präglas av svartsjukans tärande grepp om kung Leontes, gestaltad av Olle Sarri. Oväntat nog börjar han lite trevande där orden känns mer upplästa än tolkade. Men, det tar inte många minuter innan han hittar rätt tonläge, växlar upp till tung pondus och då tar över spelet totalt.
Leontes börjar misstänka att hans bäste vän är far till det barn hans hustru väntar. Svartsjukan gror och frodas och leder till allt mer absurda slutsatser och hemska åtgärder. Slutfasen känns tungt ödesmättad.
I andra akten sker en total scenförändring. Spelet förflyttas till ett böhmiskt sommarlandskap. Vintermålningarna har plockats ihop och ersatts av sommarmotiv. Kläderna är fantasitfulla och färggranna liksom de häftiga maskerna. Kulörta glödlampor à la svensk folkpark lyser och flaggspelen vajar.
Förmodat döda personer återuppstår, oönskade allianser är på gång mellan nya generationer. Men, det lättsamma allvaret slår emellanåt över i rena buskisinslag modell dålig lokalrevy. Det som räddar andra akten är det klassiska parti mot slutet där drottning Hermione transfomeras från staty till att återgå till de levandes skara. Här föreligger en uppenbar risk för lätt Labero-varning eftersom den mänskliga statyn förvaras dold i en plywoodlåda. Men det blir en övergång som Malin Arvidsson kreerar med intensiv och stark trovärdighet.
Kim Sulocki får spela några av de aparta figurer som alltid ingår i Shakespeares brokiga personmix. Som Autolycos har han en tacksam roll när han agerar fingerfärdig mystjuv.
Musik och sång har en ovanligt framträdande roll i årets uppsättning. Musiken är nykomponerad av Anders Ortman och fungerar utmärkt i föreställningen. Ett inslag som inte minst passar för Vilhelm Blomgren som här återvänder till den gotländska tribunen. Han figurerar flitigt i akt två som ena parten i det unga kärleksparet tillsammans med Frida Stavnes. Det slår dock aldrig riktigt gnistor om duon utan det blir lite väl lättsamt gulligt mellan dem.
Naomi Dawson har skapat såväl scenografin som kostymerna och har alltså ett stort ansvar för det visuella. Det fungerar utmärkt och förstärker effektivt de två akternas skilda karaktärer. Regissören Maria Åberg har sålunda valt att extremt tydligt skilja Shakespeares två huvudsidor, tragedin och komedin, i en mörk och en ljus del. Här blir det avgrundsdjupa mörkret i akt ett en klar vinnare över den återkommande glättigheten i akt två.
Att rekommendera åskådaren att avvika i pausen vore förstås alltför lättköpt, det är klart intressant att ta del av hela Maria Åbergs genomarbetade tolkning av ”En vintersaga”. Även om ett plus ett här ändå inte blir mer än två.