Jag såg inte fram emot årets uppsättning på Romateatern. Eller rättare sagt: Jag såg jag inte fram emot att skriva om den.
Sedan regibytet för några år sedan har vuxenproduktionerna i klosterruinen varit hyggliga, från ”helt ok” till ”ganska bra”.
LÄS ÄVEN: RECENSION Tragedisvärtan slår färgglad buskis
Det är en utmaning att säga något vettigt om scen-alster som befinner sig någonstans i mitten på skalan mästerverk–kalkon.
Efter tio minuter av ”En vintersaga” kan jag pusta ut och konstatera att jag slipper våndas den här gången.
Maria Åberg blir den första kvinnliga regissören på Romateatern någonsin. Det ska kanske inte göras alltför stor sak av det, men jag tror att det har varit nyttigt för teatern att bryta traditionerna.
2017 känns Romateatern nämligen friskare än på länge; ensemblen tycks ha lättare att andas och mer färg i kinderna.
I spetsen av denna ensemble finns en celebritet: Olle Sarri, förmodligen mest känd från tv-serien ”c/o Segemyhr”.
Här spelar han kungen som förblindas och slutligen bringas i fördärvet av sin missriktade svartsjuka mot hustrun Hermione (Malin Arvidsson).
Sarri är övertygande i huvudrollen – manisk och med kungakronan på sniskan. Föreställningens främsta förtjänst är dock att den litar på hela ensemblen; ingen lirar Zlatan-teater i en liga för sig.
Kritikersläktet tycker om att jämföra lyckade teateruppsättningar och böcker med musik: ”Det är som en symfoni!”, brukar det heta när summan av delarna är större än helheten.
Så ursäkta klichén, men musikaliteten är påtaglig i Maria Åbergs lyhörda tolkning av ”En vintersaga”. Det märks i scenografin och koreografin, där parallella händelseförlopp iscensätts som om de dansade med varandra.
Men framför allt märks det i språket. Det låter kanske idiotiskt; Shakespeare skrev bra repliker – nähä? Ändå hör det till ovanligheterna att en föreställning, så som här, hittar rytmen och träffar rätt ton.
Jag får intryck av att Maria Åberg verklighen älskar pjästexten, som hon följer ganska troget. Den kärleken genomsyrar årets uppsättning på Romateatern – men det innebär också att textens brister är föreställningens brister. Till synes obetydliga scener kan pågå i evigheter, medan dramatiskt avgörande ögonblick i handlingen utspelas i kulissen.
Aningen klumpigt byter dessutom Shakespeare fot efter halva pjäsen, då lackskorna, så att säga, ersätts av gummistövlar.
Men i slutändan är allt förlåtet, för Romateatern rör sig lika smidigt i båda.
Jag vet inte om jag fått något vettigt sagt i den här texten. Men det råder ingen tvekan om att det gick lätt att skriva den – och att det är ett gott betyg.