De allra flesta av kulturskolans elever kommer inte att bli yrkesverksamma i kultursektorn. Hur ska kulturskolans personal förhålla sig till det faktumet?
Merparten är ändå elever som får chans att tillgodogöra sig färdigheter som kommer att berika dem på olika sätt i ett livslångt perspektiv – oavsett vilka yrkesval de gör senare. Det perspektivet är kanske det viktigaste för oss i kulturskolan. Hur hittar vi allas drivkrafter och hur klarar vi att möta deras behov och önskemål?
Samtidigt gnager också frågor i mig när jag tänker på våra elevers eventuella yrkesframtid inom kultursektorn:
Vad är det för branscher våra elever hamnar i framöver? Vilka villkor kommer de att möta om de vill använda sina förmågor i olika sammanhang? Det är naturligtvis en bred glidande skala för alla dem. Några kommer att kunna försörja sig som musiker, dansare eller skådespelare, men det stora flertalet kommer kanske aldrig att kunna räkna med att tjäna några större summor på sin ”hobby”. Det kan vara en svår balansgång för en kulturskolepedagog att å ena sidan peppa och sporra sina elever, å andra sidan att i någon grad förmedla realistiska förväntningar. Och hur påverkas unga i sina livsbeslut av vad lärare, föräldrar och studie- och yrkesvägledare säger om jobben inom kultursektorn? Jag är säker på att en och annan potentiell stjärna filtrerats bort där.
Det offentliga måste ha ett kulturutbud med anställda med avtalsenliga löner, och betala rimliga arvoden till frilansar. En kulturarbetare med ambition att försörja sig inom ett område, sätter naturligtvis sina egna gränser för vad som är ett acceptabelt gage. Jag har full respekt för det. Men respekt måste också visas dem som inte direkt kan försörja sig inom sin konstart. De måste också kunna få sätta sina gränser – utan att anklagas för att ”dumpa marknaden” för andra. Inte minst gäller det våra unga, på väg upp, som ännu inte etablerat sig.
Omvänt är det också rimligt att arrangörer förstår vikten av att inte utnyttja situationen. Varje år får kulturskolan flera förfrågningar om vi kan ”ordna musik” eller annat till olika event. Långt ifrån alltid erbjuds det någon form av ersättning. Det borde kunna förväntas av organisationer och företag att ha någon form av policy – att innan de ber om ett uppträdande, åtminstone ha tänkt igenom hur de vill framstå hos dem som tillfrågas. Inte bara: ”Men ni får ju en chans att synas.”
Sen kan det ju finnas tillfällen då ”att synas” kan räcka. Det behöver också respekteras.
Roxys kulturtips: Burt Bacharach-afton på Wisby Strand 9 mars.
hans-ake.norrby@edu.gotland.se