Kajsa Breitholtz växte upp i Västergarn, nära vattnet. Stränderna och havet har följt henne genom livet, även när de befunnit sig flera timmar bort.
Så var fallet i Kajsa Breitholtz andra liv, som golfproffs, delvis bosatt i USA. Hennes hemort är numera Stockholm, där hon är aktuell med sin första soloutställning som fotograf. Samtliga bilder är tagna på Gotland. Motiven: Fårö, Gnisvärd och, framför allt, Gotska Sandön.
– Jag hade drömt hela mitt liv att åka till Sandön, men kom aldrig iväg. Väl där besannades drömmen. Vi gick i flera timmar, och där någonstans finns symboliken i den här utställningen: Sandön som en solitär mitt i Östersjön. Gasledningarna och tankfartygen är inte långt borta, men man går i sin egen värld och med sin egen berättelse, säger Kajsa Breitholtz.
Att plåta Gotska Sandön är inte originellt, det vet hon. Ändå skiljer hennes fotoserie sig från den sedvanliga bilden av ön.
Det är inte naturen, utan människan hon vill fånga – i synnerhet hur vi iakttar vår omgivning och varandra.
– Iakttagandet är typiskt för vår tid. Genom företeelser som Instagram får vi en inblick i andras liv. Dessa bilder har ganska lite med verkligheten att göra dock. Vi ser sällan högar med disk i sociala medier.
Men Kajsa Breitholtz fotokonst har ytterst lite gemensamt med den så kallade diskbänksrealismen. Människorna på hennes bilder går drömskt försjunkna i sig själva, knappt medvetna om kameran eller varandra.
Fotografierna är tagna med lång slutartid, vilket gör att färgerna och konturerna blir utsmetade på ett sätt som påminner om 1800-talets tidigmoderna måleri. Stundvis tycker man sig skymta samma hav som J.M.W. Turner såg och avbildade för 200 år sedan.
– Vissa upplever de här bilderna som lite läskiga. Jag kan förstå det. Det är nog det okända och gåtfulla i dem som inger fruktan. Ett motiv kan vara mörkt eller sorgligt, men om man ser klart och tydligt vad det föreställer så upphör det att skrämma oss. Samtidigt är den känsla man upplever inför dessa bilder helt beroende av betraktaren. Somliga identifierar sig snarare med ljuset.
Utställningen har titeln ”onemoremile (insearchofeldorado)”. Det kan föra tankarna till conquistadorerna som gick vilse i djungeln i sitt sökande efter den mytologiska drömstaden i guld. Men Kajsa Breitholtz gör en mer positiv tolkning.
– Alla drömmer om ett paradis som vi aldrig når fram till. Men på vägen stöter vi på andra, verkliga, paradis. Vi hittar dem i sökandet.
Kajsas eget Eldorado – var finns det? Kanske längs kusten i Västergarn, på Fårö och på Gotska Sandön.
När du ser vattnet, vad känner du då?
– Frihet ... Känslan att inte vara trängd. Befriad.