Stina Nordberg har haft ett sjuhelsikes år. Sedan hon gick ut Teaterhögskolan i Malmö förra sommaren har den utflugna gotlänningen, som tidigare setts bland annat på länsteatern och i Gotlands Musikalkompani, påbörjat hela fyra produktioner.
– Ja, herregud. Det har varit jäkligt intensivt, men fint på samma gång, säger Stina Nordberg.
En bättre start i yrkeslivet hade hon inte kunnat få. Men visst var det lite skakigt våren 2016 när examensdagen började närma sig.
– Jag hade så mycket ångest då, kunde inte sova på nätterna ens. När man går en sån här utbildning har man så mycket vilja. Det sista man önskar sig är att ha färdigutbildat sig för arbetslöshet.
Men under sista terminen i Malmö kom hon i kontakt med Teater Halland, som erbjöd henne en roll i ungdomsföreställningen ”Att vara Andreas”.
– Det var en oerhörd lättnad. Jag hade ingen vidare koll på teatern sedan tidigare, men jag tackade ja med en gång. Det här att komma in i svängen direkt när så många går utan jobb – det var nyttigt för självförtroendet.
Stina Nordberg kom till en av landets minsta länsteatrar, en arbetsplats där alla vara tjenis med alla – lite som Länsteatern på Gotland faktiskt, säger hon.
Som första gig efter Teaterhögskolan, hur var det att jobba där?
– Det låter förmodligen klyschigt, men det var lärorikt att börja med barn- och ungdomsteater. Barn är en olydig publik: Om de inte gillar det vi gör så märks det med en gång – samma om de gillar det. Det blir inga artighetsapplåder, men man kan få en kram eller en high-five efteråt. Den där omedelbara och ärliga feedbacken gör att man växer oerhört.
Efter tiden på Teater Halland var det dags för årets uppsättning på Romateatern. Bekant mark för en skådespelare som växt upp på ön, förmodar kanske många. Men riktigt så var det inte.
– Jag kommer från en familj där det inte är självklart att gå och se Shake-speare varje sommar. Besöken i Roma blev mer frekventa när jag fick körkort – men jag måste erkänna att jag missat många av uppsättningarna genom åren.
Känslorna var därför blandade när hon kastade sig in teaterns iscensättning av ”En vintersaga”.
– Jag kände ganska mycket press först faktiskt. Shakespeare är en odödlig klassiker och det finns en oerhörd respekt för hans texter. Det är något man måste hantera på något sätt. Men när vi repat färdigt slog det mig: Det här är ju inte alls svårtillgängligt. ”En vintersaga” kan beskrivas som en sorts buskis – och det var nog så Shakespeare ville spelas också.
Shakespeare var precis vad hon behövde då, visade det sig.
– Det är oerhört tacksamt att spela på ön, för det finns alltid någon man känner i publiken. Hela upplevelsen var fantastisk och en riktig boost för självförtroendet.
Inte heller efter det tvingades Stina Nordberg gå arbetslös. Hon lämnade faktiskt Romateatern i förtid för att medverka i Riksteaterns nyskrivna musikal ”Åååå snälla följ mig
På ett år tog sig alltså Stina från landets minsta länsteater till en av Sveriges tyngsta sceninstitutioner.
– Det är svårt att föreställa sig det där. Bara huset är helt enormt, och många olika uppsättningar repeteras vägg i vägg. Och mitt i allt det där överväldigande ska man fokusera på att spela teater.
Var det slitsamt att turnera?
– Vi kan säga så här: Man är inte lika förtjust i hotellfrukost efter att turnén är över. Det är speciellt med turnéteater. Plötsligt hamnar man i Vilhelmina och har ingen aning om hur man ska fördriva tiden där – men det är också charmen med det hela.
Och så var vi framme i nutid. När GT pratar med Stina Nordberg är hon mitt i en ny intensiv repetitionsperiod. I feb-ruari är det premiär för Malmö Operas iscensättning av musikalen Godspell, där Stina har en av rollerna.
– Det är som kastas tillbaka till Gotlands Musikalkompani, fast svårt på nytt. Hur mycket man än pysslat med musik så tar det ett tag innan det sitter igen. Men kul är det!
Du har ju provat på lite av det mesta i år: turnéteater, barnteater, musikal och klassisk dramatik. Har du blivit klokare på vad du vill satsa på i framtiden?
– Jag har ju ännu inte nått så långt att jag kan välja och vraka, så nu är jag glad bara jag har jobb. Men det mesta har varit underbart i år. Jag skulle kunna spela barnteater resten av livet. Men om Riksteatern ringer i morgon så ger jag mig gladeligen ut på en turné till. Jag är väldigt tillfreds med min situation nu: Jag är frilansande skådespelare och kan göra vad som helst, bosätta mig var som helst. Det är en frihet jag vill få ut det mesta av.