Visbybon Amanda Hoffman har alltid valt den mindre upptrampade vägen genom livet.
När jag får reda på att hon, helt på eget bevåg, valt att sätta upp musikalen ”Annie” på Terra Novaskolan, där hon en gång var elev, anar jag en bakgrund i Gotlands musikalkompani.
Det har praktiskt taget alla gotlänningar under 35 med scenambitioner, har jag lärt mig under mina år som kulturreporter på ön.
Ett fördomsfullt antagande? Tydligen.
– Musikalkompaniet? Nä. Jag har faktiskt aldrig varit med i en musikal, om jag ska vara ärlig. Det här blir min första, säger 18-åringen.
Men du kommer från en kulturintresserad familj?
– Inte direkt.
Amanda Hoffman gör alltså musikaldebut, inte som skådespelare, utan som regissör. Med andra ord går hon raka vägen till vad många skulle beteckna som slutdestinationen.
Och det är heller inte någon liten produktion hon leder. En skolföreställning visserligen, men i ensemblen finns hela 27 elever i åldrarna 9–11.
Att kasta sig in i ett så omfattande projekt – hon har jobbat med det intensivt under ett års tid – utan erfarenhet kräver väl ändå ett övermått av självförtroende, försöker jag.
Riktigt så enkelt är det inte, visar det sig.
– Visst, när jag ser en musikal eller en pjäs tänker jag alltid: Det här var bra, men det här och det där hade jag gjort annorlunda. Därför har jag en ganska bestämd bild av hur jag vill att det ska se ut när jag regisserar. Så funkar jag – men självsäker? Jag vet inte ...
När Amanda Hoffman gick i åttan fick hon reda på hon har diagnosen högfungerande autism – en funktionsnedsättning som inte syns till det yttre, men som bland annat leder till svårigheter att läsa av vissa sociala situationer.
– Då kände jag bara: Yes! Före det framstod livet som väldigt förvirrande för mig. Jag trodde att jag var ”normal”, ändå fanns det mycket som var jobbigt. Jag hade svårt att kontrollera känslorna, blev ofta ledsen och kände ångest. När jag fick min diagnos förändrades allt. Man förklarade för mig varför jag hade lätt för vissa saker och svårt för andra. Med tiden har jag lärt mig att använda autismen till min fördel. Tack vare den kan jag fokusera järnhårt på mina intressen och se till att jag blir bra på det jag vill vara bra på. Men jag är inte självsäker i allt. Jag är trots allt tonåring – och det är förj-vligt.
Amanda Hoffman har alltså en fallenhet för att nörda ned sig totalt i olika livsprojekt. Ett av dessa specialintressen råkar vara musikaler.
Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att hon valde att ge sig i kast med en så ambitiös satsning.
– Filmatiseringen av ”Annie” blev min inkörsport till musikalvärlden. Jag tyckte den var så himla mysig, och efter den ville jag bara ha mer. Därför kändes det naturligt sätta upp just ”Annie”. Efter att ha skrivit ett eget manus baserat på den kollade jag om Terra Novaskolan var intresserad, och de nappade. Jag har fått mycket stöd under resans gång från musikläraren Henrik Svensson, min kompis Maja Söderholm, som hjälpt till med kulisserna, samt min dramalärare Irene Duckert.
13 och 14 februari spelas hennes skolföreställning för skolans elever och föräldrar. Det projekt hon ägnat ändlösa timmar av sin lediga tid åt de senaste tolv månaderna är därmed över. Men ridån går naturligtvis inte ned för all framtid.
För närvarande skriver Amanda en helt ny musikal, inspirerad av dystopiska film- och romanserien ”Mace runner”, samt av så kallade soloäventyr – det vill säga böcker där läsaren ställs inför olika valmöjligheter som avgör handlingens utgång.
– I ”Annie” fanns ju låtarna sedan tidigare. Nu vill jag prova på att göra egen musik – trots att jag egentligen inte har några kunskaper i det. Men det är väl bara att försöka, tänker jag. Om det blir jättedåligt får jag ta hjälp av någon utomstående.
Amanda Hoffman drömmer stort – även för att vara 18 – och det skäms hon inte för.
– Grejen är den att jag nästan har framtiden som ett intresse – jag funderar en hel del kring den. Där tänker jag i flera steg framåt. I närtid vill jag sätta upp fler musikaler här på ön, kanske på Kulturskolan. Längre fram hoppas jag kunna starta ett musikalföretag, lite som Broadway, som producerar nyskrivna musikaler. Om jag ska tänka riktigt, riktigt stort vill jag, så att säga, skapa ett nytt decennium. Typ att 2030-talet ska bli ett speciellt decennium som alla minns, ungefär som det glada 20-talet under 1900-talet. Min ambition är att påverka världen, men jag kan bara göra det genom något jag brinner för. Och det är musikaler. Jag vet att det låter lite knäppt. Samtidigt har jag insett att jag, bland annat genom att vara född i Sverige, är jätteprivilegierad. Varför inte då använda det och försöka göra någon nytta?
Man kunde kanske tro att en så långt driven målmedvetenhet skulle leda till orimliga krav på de barn hon regisserar i ”Annie”. Så tycks dock inte fallet vara.
– Jag skulle inte säga att det här är en riktig föreställning, för i så fall skulle vi ju ta betalt. Min plan har hela tiden varit att visa eleverna att så här gör man när man sätter upp en musikal. Jag vill ge dem redskap som ger dem möjlighet att utvecklas i musikal- och teaterlivet senare i livet, ifall de vill. Alla kan förstås inte bli musikalstjärnor eller Broadway-regissörer. Varje människa är unik – det gäller bara att hittat något man vill bli bra på. Annars kommer man bara att känna en stark och onödigt press genom hela livet.
Arbetet med "Annie" har varit en lärorik tid, både för Amanda och barnen, låter det som. Men visst är det också skönt att snart få vända blad och gå vidare, medger hon.
På grund av diagnosen kan många starka intryck på en gång bli en övermäktig upplevelse.
– Det där fungerar lite som en gungbräda. Å ena sidan får jag jättemycket energi från eleverna, som varit helt fantastiska. Å andra sidan blir jag väldigt trött, för det rör sig trots allt om 9-, 10-åringar med spring i benen, i en miljö med mycket stim. Då händer det att energin tar slut och jag blir väldigt ledsen – alternativt somnar jag bara. Men jag har blivit bättre på att hantera det där. Det kommer med diagnosen, att man lär sig att strukturera och planera sin tid steg för steg.
Det här projektet har pågått i ett år och energin har inte tagit slut. Då måste du ju ha uppnått någon sorts balans?
– Jo, men det kan fortfarande vara svårt att veta var gränsen går. Nyligen fick jag till exempel ställa in en träff med mina vänner, för jag behövde ett ögonblick att samla mig. Egentligen vet jag inte hur jag lyckats ro i land med ”Annie”. Jag försöker hålla ut utan att sänka ambitionerna. För jag vill verkligen inte sänka mina ambitioner. De är det bästa jag har. Ok?