Ja, det har faktiskt redan gått nio år sedan sällskapet gav sin senaste föreställning, en julshow som kombinerades med julbord.
Många har nog tolkat den långa tystnaden som att Ronecabarén får ses som ett avslutat kapitel.
Någon nedläggning har det dock aldrig varit tal om, förklarar Tore Pettersson, som numera har en passiv roll i gruppen.
– Vi har bara inte haft material för en ny cabaré förrän nu. Vi har faktiskt försökt flera gånger de senaste nio åren att få till något – men aldrig riktigt lyckats. Till slut kände vi att, fasiken, vi gör väl ett ordentligt försök nu på vinst och förlust. Det blir vad det blir, liksom, säger han.
Vad det blev: Showen ”Kackel i hönsgården”, som har premiär under fredagen och som spelas en bit in i mars i Rone bygdegård.
Ronecabarén föddes som en studiecirkel 1991, och året därpå var det dags för den allra första föreställningen. Tore Pettersson har varit med ända sedan starten.
– Jag vet inte riktigt hur det kom sig att vi började med det här. Vi var några vänner och bekanta som sågs i bygdegården. Vi snackade om att det vore kul att göra något i den här stilen. Den ena ledde till det andra, och plötsligt var Ronecabarén ett faktum.
Flera av dem som syntes på scen de första åren finns kvar i cabarégänget nästan tre decennier senare. Ett och annat nytt ansikte har förstås tillkommit under åren – senast Johanna Smitterberg, som gör sin debut i Ronecabarén i kväll.
Det tillskottet är något som gläder Tore Pettersson.
– Vi är ju gamla stötar, som inte kan stå på scen hur länge till som helst. Därför hoppas vi på föryngring, säger han.
Första akten i ”Kackel i hönsgården” är en sammanhållen berättelse som utspelar sig i ”politikens högsäte”.
– Det vill säga: Hönsgården. Världs-, riks- eller lokalpolitiken – det är inte så stort skillnad. Allt är ett hönshus.
Cabarégänget testade flera manus i inledningsstadiet, men det mesta förpassades till papperskorgen.
Först när George Thomasson skrev texten om hönseriet inom politiken lossnade det, berättar Tore Pettersson.
– Det är ju väldigt tids- och energikrävande processer som dras igång när vi jobbar med föreställningarna. Och vi börjar alla bli gamla.
Så det kanske dröjer innan det blir någon ny föreställning efter den här?
– Vi får se. Samtidigt älskar gänget att stå på scen. Så fort en spelperiod är över börjar de känna abstinensen. Så frågan är om vi kan hålla oss.