För några veckor sedan kom han hem från ett uppdrag i Ligurien i norra Italien där han murade en kakelugn. Det var genom bekantas bekanta som jobbet dök upp, och han for dit tillsammans med sin fru och deras två små barn. De var där i sammanlagt tre veckor och snart bär det iväg till Kreta för nästa jobb. Den här gången åker han dock själv och nu är det ett större jobb än en kakelugn, om än inte lika pilligt.
– Jag ska lägga kalkputs utvändigt och lerputs invändigt på ett halmbalshus. Väggarna är byggda av halmbalar i en träkonstruktion så det ska bli väldigt spännande. Det är ju inte så jättemånga som bygger med halmbalar.
Huset tillhör en svensk-grekiska som driver ett familjedestilleri och vill bygga med miljövänliga material. Till en början är han på Kreta i en vecka men det blir säkert fler turer, vilka han gör tillsammans med en annan murarkollega.
Om uppdragen utomlands ger ringar på vattnet och fler börjar efterfråga Tom Yttergrens tjänster, åker gärna iväg igen.
– Bara det fungerar för resten av familjen så.
Att vara murare är inte på något sätt ovanligt i släkten Yttergren.
– Farfars far, Gösta Yttergren, fick många söner och nästan allihop blev murare, berättar Tom Yttergren som själv är fjärde generationens murare.
Som barn följde han ofta med sin pappa på olika uppdrag men det tog ett tag innan han själv bestämde sig för att gå i hans fotspår.
– Jag jobbade lite på Posten, hemtjänsten och hade jobb som fiskrensare.
Nu har han varit murare i snart femton år och det valet har han inte ångrat.
– Som murare arbetar man konstnärligt, i alla fall om man får chans att göra lite annorlunda saker. Och man gör något som består, säger Tom Yttergren och visar en nyligen färdig vinkällare han har arbetat med för en kunds räkning.
Han fick helt fria händer och har utöver utrymmen för vinflaskor även skapat små nischer med detaljer i väggarna.
Jag undrar om han signerar sina arbeten, för eftervärlden, men:
– Nej, signaturen är att lämna ett fullgott arbete, utan att låta för pretentiös, säger han och ler lite finurligt.
Utformningen av den lilla vinkällaren kommer att finnas kvar långt efter det att trähyllorna har förmultnat av tidens tand, och vi pratar lite om att framtidens människor kanske kommer att göra en utgrävning just här och hitta det lilla utrymmet. För Tom Yttergren är det inte alls en främmande tanke, han har själv stött på gamla murarbeten.
– Det gör man ofta. Det mest intressanta man hittar är gammal kunskap, vissa saker har vi har svårt att göra om i dag. Och man lär sig om materialval och annat. Ibland är det svårt att förstå hur duktiga de var, man slutar aldrig lära sig. Att man också hittar spritflaskor och vinpavor också, är en annan sak, det får man ta, säger han och berättar att den största omvälvningen i murarhistoria förmodligen var när bruksblandaren uppfanns. Det förenklade det tunga arbetet betydligt.
– Vi ska vara mycket glada för att den finns.
Karriär utomlands i all ära, men det största och viktigaste arbetet Tom Yttergren hittills har gjort, var ändå att mura sitt eget hus vid Högklint.
–Jag har aldrig haft så mycket motivation, det spelade ingen roll hur lite jag fick sova, det var bara att jobba. Det är ett fantastiskt hus och vi trivs jättebra där ute.
När jag frågar om han någonsin kommer kunna sälja det, svarar han förvånande tveklöst:
– Ja, absolut! Jag bygger gärna ett nytt.