Det rörs upp mycket känslor nu i studenttider. När 1900-talets allra sista kull ger sig ut i vuxenlivet är en sak säker: Att inget är säkert längre.
Examensdagen betyder frihet, men också svindlande osäkerhet. Liksom, vad händer härnäst?
Det var inte i går Clara Strauch tog studenten, men inte så länge sedan heller; människan har ju inte hunnit fylla 30 ens.
På den gotländsk-amerikanska singer-songwriterns debutalbum ”Persephone” finns mycket av den rådvillhet och känslomässiga kluvenhet som utmärker 20-åren för många. Dörrarna – pluralis – som står på vid gavel är ett återkommande motiv i Strauchs bildspråk. För den som vet vad hon vill här i livet är det bara att kliva på, samtidigt kan de oändliga valmöjligheterna skrämma och paralysera.
Clara Strauch närmar sig något liknande med den vattensymbolik som ändå dominerar texterna; hennes berättarjag driver ofta på ett öppet hav i oviss riktning, sökande efter fast land.
Vi som har vårt på det torra frestas att komma med några efterkloka ord: Tänk inte så mycket, det löser sig, det gör det nästan alltid.
Jag hade kanske stört mig och tyckt att inställningen var omogen om det inte vore för att Strauch uttrycker osäkerheten så tvärsäkert. Det här är alltså hennes debut. Ändå framstår hon som konstnärligt fullvuxen, eller åtminstone på god väg dit, redan under sin första seglats.
Möjligen hade jag önskat mig lite mer variation på skivan. Efter många genomlyssningar flyter fortfarande vissa av spåren ihop i minnet. Men det är bara en anmärkning i marginalen. I slutändan är det svårt att värja sig emot Clara Strauchs bitterljuva melodier och lågmält vackra instrumentering.
Jag får känslan att jaget i hennes låtar trots allt klarade prövningen. Flera av texterna vänder sig till ett du, som blir ett slags ankare i tillvaron.
Det är ingen ny eller originell insikt, men likväl världsomvälvande för den som drabbas av den på djupet för första gången.
På ”Persephone” känner även vi landkrabbor något av havets gungningar under fötterna och lättnaden att vara framme.