Jag blir inte klok på filmmusik. Följande har hänt mig jag vet inte hur många gånger: Jag ser en film, tänker att f-n vilket bra soundtrack; det måste jag kolla upp närmare.
Det leder till ett febrilt bläddrande på Spotify i jakt på den melodi som bränt fast sig på trumhinnan. Underligt nog hittar man aldrig den rätta tonföljden, fastän skivomslaget bedyrar att detta är hela soundtracket oavkortat.
Till slut blir man förbannad och går tillbaka till källan, filmen. Nu inser man, till sin förvåning, att rent objektivt rör det sig faktiskt om exakt samma musik som på skivan. Varför upplever man då det som två helt olika musikstycken?
När man ser nyktert på saken är det inte så konstigt. Filmmusik komponeras alltid i samklang med det som visas på skärmen. Om man avlägsnar synintrycket ändras upplevelsen i grunden – ofta till det sämre.
”Things That Are Coming”, den gotländska synttrion Normas tredje fullängdare, är inget soundtrack – men den hade kunnat vara det, för om något album förtjänar det i musiksammanhang löjligt överanvända adjektivet ”filmisk”, så är det detta.
Norma fortsätter här på den väg som stakades ut i och med Manifestnominerade ”The Invisible Mother”. Krautinfluenserna gör sig fortfarande påminda, men det taktfasta Neu-tugget som präglade debutplattan ”Book of Norma” har blivit allt mindre påtagligt med åren. Ljudbilden anno 2018 är fylligare än någonsin, melodierna mer vemodiga och atmosfäriskt avmätta.
Hur står sig då ”Things That Are Coming”? Jag kan inte ge något entydigt svar på den frågan; liksom med många soundtracks är upplevelsen, åtminstone i mitt fall, helt beroende av vad jag har framför ögonen.
Hemma vid stereon – där synfältet utgörs av tak, väggar och möbler – blir jag rastlös av att lyssna på skivan. Det var så jag hörde den första gången. Bara de dåliga låtarna (tramsiga ”Spectacular Bid” och singeln ”S.A.D.”) lämnade ett bestående intryck den gången.
I bilen senare samma dag blir omdömet det rakt motsatta. När eftermiddagen övergår i kväll och snön yr över landskapet är Normas nya platta mäktig – jag hittar inget bättre ord för det. Paradoxalt nog är det de mindre minnesvärda spåren som gör albumet – precis som på ett soundtrack, där musiken bör hålla sig lagom mycket i bakgrunden för att bli effektiv.
Någon kanske tänker att det helt enkelt handlar om att skivan växer vid varje genomlyssning, men riktigt så enkelt är det inte – för hemma vid stereon kastas jag tillbaka till ruta ett: ”Things That Are Coming” tråkar ut mig och jag blänger rastlöst på taket, väggarna och möblerna.
Den senaste veckan har pendeln svängt med sådan regelbundenhet att jag fått ge upp ambitionen komma med ett tydligt bu eller bä. Undantaget är titelspåret, som utan tvekan står sig som något av det bästa bandet någonsin åstadkommit, alldeles oavsett vad blicken råkar vara fäst vid för tillfället.
Jag betonar: När den slås på vid rätt tillfälle är ”Things That Are Coming” mästerlig. I slutändan måste det ändå ses som en brist att skivan inte riktigt lyckas att försätta lyssnaren i rätt stämning av egen kraft.