Släktbanden kan framstå som en hängsnara om man bor på Gotland. När Anna Sundström skivdebuterar under artistnamnet Mirny Mine kommer hon oundvikligen att jämföras med sin bror, Isak Sundström, bekant bland annat från Pascal och Skriet.
Och visst finns det beröringspunkter mellan ”The other part” och det vi brukar förknippa med den andra Sundströmmaren. Likheterna märks framför allt i sprickorna; det spröda och lite bräckliga som utmärker mycket av Isak Sundströms produktion kan även höras i Anna Sundströms röst.
Men där någonstans slutar släktskapet. Om man envisas med att dra paralleller till andra gotländska band och artister bör Mirny Mine nog istället paras ihop med Pink Milk (delar av skivan spelades faktiskt in i shoegaze-duons studio i Väskinde).
Ljudbilden är visserligen mer avmätt, mindre skränig, men även här handlar det om atmosfäriska och ödesmättade ljudlandskap snarare än traditionella låtar med början, mitt och slut.
Anna Sundström håller sig för det mesta till saxofon, golvpukor och gitarr. Instrumenten brukas ändå mycket återhållsamt på ”The other part” – och när så sker fyller de i första hand en stämningsskapande funktion. Mest framträdande i mixen är Sundströms röst: Hon mässar, skriker, talsjunger och viskar hest om vartannat; det är både vildsint och ömsint. Bara i undantagsfall kan orden urskiljas. Den bildvärld som anas bakom musiken tycks ofta hotfull och olycksbådande: ”The wolf is behind you”, skanderar Anna Sundström ominöst med djup basröst.
Inspirationen lär komma från rituella mantran – i alla fall om man ska tro intervjuerna med Sundström. Och visst är liknelsen välfunnen. I mantrat får det enskilda ordet en transcendental effekt genom att det repeteras i det oändliga. Samma gäller Mirny Mine: Magin uppstår i upprepningarna. I låtar som ”Ice”, ”Dream” och ”Heavy” är ”The other part” en storslagen skiva. Jag kan egentligen inte förklara varför, för det så är det ju med magin: Den låter sig inte förklaras.
Lika omöjligt är det att sätta fingret på det som inte funkar. Efter flera genomlyssningar upplever jag fortfarande vissa spår som stoppklossar; i ”We raise hell” blir till exempel det repetitiva malandet bara tröttsamt.
Lyckligtvis är dessa förhållandevis få, och dylika skönhetsfläckar förlåter man gärna när det rör sig om ett förstlingsverk.
Med ”The other part” visar Anna Sundström att det kvittar fullständigt vem hon råkar vara släkt med.