Ensam man förlorar kontrollen över sitt liv

Fascinerande, skriver GT:s recensent om Malin Lindroths "Rolf".

Malin Lindroths roman "Rolf" är liten till formatet, men stor i alla andra avseenden, tycker GT:S recensent.

Malin Lindroths roman "Rolf" är liten till formatet, men stor i alla andra avseenden, tycker GT:S recensent.

Foto: Ines Sebalj

Skönlitteratur2020-08-14 14:04

Ny bok

Malin Lindroth

Rolf

Norstedts

Malin Lindroths första roman på tjugo år börjar dramatiskt. ”Jag skriver denna text i blodfläckade byxor, bara timmar efter flickans död.” Det är Rolf, en sextioårig timvikarie på en komvuxskola, som skriver på sin ”gamla PC-harv” till ett du, vars identitet aldrig avslöjas. Kanske helt enkelt den polis som bara måste dyka upp i hans sunkiga lägenhet.

Det finns många små träffsäkra detaljer som förankrar berättelsen i en speciell miljö. Som Rolfs torftiga måltider. När han efter många om och men besöker sin mamma på äldreboendet en annandag jul sitter de och äter en inte alltför fräsch jullandgång från Ica Maxi.

Sunkigheten är som ett pansar kring honom och han förmår egentligen bara bryta igenom det en gång. Det är kring det som Malin Lindroth spunnit sin korta, effektivt berättade roman.

Han har dödat en ung kvinna, Pinkie, som en tid innan hade dykt upp på hans kontor på skolan där han tillbringade kvällarna. Hon kom med skurna, blödande underarmar och Rolf bandagerade henne, något som blev till rutin och som med ens gav den ensamme Rolf något att leva för. Det uppstod ett märkligt förhållande mellan de båda.

Redan från början vet man hur det hela kommer att sluta, men ändå är den text som Rolf knackar ned på sin dator oerhört spännande.

Det är ett avskalat, sakligt, nästan torrt berättande, men det är märkvärdigt anpassat till det som skildras. Det är en tunn balansgång den ensamme måste gå mellan våld och omsorg. Man märker att minsta gnissel kan rubba balansen och det är förstås vad som sker.

Här finns också en intressant beskrivning av hur Rolf går till väga. Han skriver: ”För varje rad jag skriver släcks stora områden av språket ned. Hur länge till innan tystnaden tar mig för gott?” I alla fall räcker språket gott och väl den här romanen ut. 

Kanske är det tack vare den bakväg han använder. I en tunn, romantisk pocket närstuderar han texten: ord per sida, ord per mening, hur den ser ut i sin grundstruktur, men det rasar ihop. Han vill så gärna kopiera romantiken i sin förlaga men det fungerar inte. 

”Förstår du denna texts tematik? Du begriper att det handlar om kärlek?”

Är det verkligen kärlek? Vem är den här Rolf egentligen? Om det kan man verkligen fundera mycket. Det är väl det Malin Lindroth vill. En människa har inget enkelt facit.

Det är en fascinerande roman från en som behärskar hantverket till fullo. Liten till formatet men stor i alla andra avseenden. 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!