Nya böcker
Skeppargillet utkommer varje år med sitt medlemsblad, strandningar är dokumenterade i "Farlig kust", föreningen Allmogebåtar har beskrivit de gotländska allmogebåtarna och för några år sedan utkom en bok om Klinteskutorna. Trots det finns några vita fläckar att fylla. ”Farfars båtar” och ”Slite som hemmahamn” täcker den del som handlar om Slites fartygshistoria.
Den litteratur som hittills utkommit om familjen Myrstens rederier har mest fokuserat på Ålandstrafiken med de röda båtarna märkta Viking Line. Men att det finns betydligt mer att lyfta fram visar Charlotte Lautmann i ”Farfars båtar”. Charlotte är dotter till Carl-Bertil Myrsten, och farfar är Gustaf Myrsten (1877-1946). Man måste dock gå ytterligare en generation tillbaka för att vara med från starten, som var när Gustafs pappa Johan Niclas 1867 avlägger redared och köper skonerten ”Victoria”.
”Victoria” är den första i raden av fartyg som boken redovisar. I en målning från 1981 har Erik Olsson dokumenterat Myrstens flotta i Slite hamn 1874. Briggen "John", barken "Christina", "Oskar", "Adolph", "Orion", jakten "Sälla Hoppet", ”Othello” och ”Dora”. I själva verket låg aldrig fartygen inne samtidigt, men målningen ger en bra bild av hur snabbt flottan växt.
Charlotte Lautmanns farfar Gustaf Myrsten mönstrade på ”Cortez” och gjorde resor till bland annat Sydamerika och Australien innan han återvände och fortsatte den myrstenska rederitraditionen. Nu byts segel mot ånga. Lastångaren ”Erik” blir första ångfartyget 1904. Det följs av ångaren ”Lübeck”.
”Farfars båtar” berättar inte bara om fartygen. Cementfabriken har varit viktig för fartygstrafiken, och Charlotte Lautmann skriver om Gustafs bror John Myrsten som var en av initiativtagarna till fabriken.
Carl-Gustaf Myrsten blir tredje generationen redare. 1947 startar han Rederi AB Slite. Fraktmarknaden för de lastfartyg rederiet satsat på var dock dålig. Då kom Carl-Gustaf på idén att bygga om ”Slite” till bilfärja och börja trafikera Simpnäs-Mariehamn. En succé som ledde fram till de röda vikingbåtarna.
I boken får vi veta hur färjorna fick sin röda färg. Det avgjordes av svägerskorna Inga Gattberg och Britt-Marie Myrsten, som tog fram sina läppstift och jämförde kulörer. Ingas ”Mexican Fire” bedömdes matcha havets blå bäst.
En bredare bild av verksamheten i Slite hamn får läsaren i Gunnar Silléns ”Slite som hemmahamn”. Han tar avstamp i medeltiden och konstaterar att Slite redan på 1500-talet var en av de viktigaste hamnarna i Östersjön för trävaror. Sedan kom kalkpatronerna och under 1900-talet cementindustrin.
Gunnar Sillén har haft stor hjälp av det arbete som framlidne Agne Månsson gjort. Han dokumenterade med stor noggrannhet i stort sett alla fartyg som haft Slite som hemmahamn. Det gör att bokens register innehåller över hundratals fartyg. Stort som smått.
Allt är dock inte fartyg. För att berätta om hamnens utveckling ger Gunnar Sillén även en beskrivning av cementfabrikens utveckling. För att klara fabrikens behov av kol och export av cement krävdes en utbyggnad. Vid sidan av fabrikens transporter har hamnen även används av Kustbevakningen och Tullen, för passagerartrafik, av fiskare och nöjesseglare. Gunnar Sillén porträtterar även en rad personer med koppling till hamnen, vilket gör ”Slite till hemmahamn” till en gedigen genomgång.
"Farfars båtar" och "Slite som hemmahamn" är två väl genomarbetade böcker.