Lokman Atroshi var 26 år och utbildad läkare när han kom till Sverige. ”När jag sade att båten var alldeles för liten sade de att den stora båten inte kunde gå in i hamnen, men att vi skulle åka ut till den, berättar han i dokumentären. Senare visar det sig att smugglarna hade några planer på att skicka flyktingarna på en större båt.
Det är genom en blandning av intervjuer och arkivmaterial som producenten Jonas Magnusson i SVT-serien ”Smugglad” berättar om den ”största landsättningen av flyktingar i Sverige i modern tid”. En januaridag 1993 lade fartyget ”Priekule“ till i Slite, efter att i en veckas tid ha färdats från Lettlands huvudstad Riga.
Ombord på båten fanns – utöver de fyra besättningsmännen – 391 kurder som var på flykt från Irak. Men det känner inte kustbevakningen till när fartyget når hamnen. Flyktingarna har nämligen blivit tillsagda att gömma sig till dess att man har nått land.
– Vi hade hört att så fort du sätter fötterna på land så börjar asylprocessen. Så det var viktigt för oss att komma iland, säger Lokman Atroshi, en av flyktingarna, i dokumentären.
1993 var han 26 år gammal, utbildad läkare och på flykt tillsammans med sin fru och deras fyra barn. Precis som flera av de andra intervjuade flyktingarna menar han att möjligheten att ta sig vidare till Västeuropa var ”den enda vägen” för de många kurder som efter långa umbäranden hade tagit sig till Moskva.
– Tyvärr fanns det inte ett enda europeiskt land som kunde ge visum för att ta de vanliga vägarna. Vad blir kvar då? Du har sålt alla dina tillgångar, du har lånat massor av pengar av släktingar och vänner, kostnaderna går upp i Moskva och du har inget jobb, säger Lokman Atroshi i dokumentären.
Efter att ha kommit i kontakt med smugglare tar han och hans familj sig till Riga, tillsammans med hundratals andra flyktingar. För en kostnad på mellan 2 000–3 000 dollar per person lovades de en plats på ett stort fartyg som på 18 timmar skulle ta dem till Danmark.
”Priekule” lade till i Slite hamn den 20 januari 1993. Ombord fanns 391 flyktingar.
Men så blir det inte. I stället betalar smugglarna den lettiske kaptenen Vyacheslav Lytkin och hans tre besättningsmän på det nedgångna fartyget ”Priekule” för att genomföra en transport. Att det handlar om mänsklig last förstår de först när de 391 desperata flyktingarna dyker upp i hamnen.
– Runt midnatt hörde jag fotsteg. Jag hörde hur de började gå ombord. De som kom först tog hytterna. Resten, kanske 300 människor, fick gå ner i lastrummet, berättar Vyacheslav Lytkin i dokumentären.
Enligt honom protesterar han mot att så många människor ska färdas i en båt som i vanliga fall rymmer 16 personer. Framför allt när det har blåst upp till storm på Östersjön. Han bedömer chanserna att överleva till ”en halv procent”. Då ska en av smugglarna, som var på plats, ha sagt att de kände till hans hemadress och därefter hotat med att ”utrota” hans familj.
– Vad hade jag för utväg? Jag kanske drunknar, men min familj överlever, säger Vyacheslav Lytkin.
Kaptenen Vyacheslav Lytkin dömdes till fängelse vid Gotlands tingsrätt. Själv menar han att han tog ombord flyktingarna under dödshot.
Väl ute till sjöss skyddas fartyget först av det lä som Rigabukten ger. Men när de ger sig ut på öppet hav blir stormen för stark. Enligt ett tv-inslag ska det utanför Ölands södra udde vid samma tid förekomma vågor med en höjd på uppemot elva meter. Bara några dagar tidigare har fartyget Jan Heweliusz förlisning krävt 55 dödsoffer.
Ovädret tvingar ”Priekule” tillbaka in i Rigabukten. Där blir det sedan liggande i flera dagar. Såväl maten som tålamodet hos flera av flyktingarna tar slut.
– Det skriks och några drar kniv mot varandra, säger Perya Khawar, som då var tio år gammal, i dokumentären.
Men situationen lugnar sig. Strax därpå avtar även ovädret – i några timmar. Då beslutar kaptenen att Danmark inte längre är ett alternativ. I stället sätter man kurs mot Gotland.
Perya Khawar var tio år när hon kom till Gotland. Efter att hennes pappa hade fängslats av den irakiska regimen flydde hon tillsammans med sin mamma och syskon.
I dokumentären berättar Radio Gotlands dåvarande nyhetschef Karin Brindt om båtens ankomst till Slite. Kajen fylls snabbt med hundratals flyktingar. Eftersom hon talar ryska skickas Karin Brindt dit med en förhoppning om att kunna prata med besättningen. Men det går inte att komma fram till dem.
– Jag ville ju absolut träffa kaptenen. Jag ville prata med honom om varifrån han kom och varför han tog ombord flyktingarna. Men det gick inte, han var ju misstänkt för brott, säger Karin Brindt.
Efter att ha anlänt till Slite blev flyktingarna i ett första skede inhysta i en gymnastikhall. Därefter inleddes deras asylprocesser. Vintern därpå dömde Gotlands tingsrätt Vyacheslav Lytkin och de tre övriga besättningsmännen till fängelse för människosmuggling samt ”framkallande av fara för annans liv”.