Stickning och hemslöjd i största allmänhet har fått ett rejält uppsving de senaste åren. Häromveckan publicerade GT-kulturen en intervju med stickboksförfattaren Erika Åberg med rubriken ”Mer än bara en strumpa”.
Åberg betonade där att det inte handlar så mycket mönster och teknik. Mer om mötena, samtalen och gemenskapen som uppstår när flera ses för att slöjda tillsammans.
Under mitt besök på Folkets Bio Visby i torsdags inser jag att det inte rör sig om tomma ord. I biosalongen sitter ett tjugotal damer med blicken ömsom fäst vid duken, ömsom vid stickorna som far frenetiskt i luften.
Och visst samtalas det friskt, även mellan bänkraderna. Den reporter som försöker ställa en fråga till en av biobesökarna får svar av hela salongen. Att i efterhand återge vem som sa vad blir nästintill omöjligt. Men kanske gör inte det så mycket, för kören av röster uttrycker sig samstämmigt i kärnfrågan:
– Film är underbart. Stickning är underbart. Tillsammans blir det ännu mer underbart.
Agneta Holmgren, medlem i bioföreningen, är benägen att hålla med. Det var hon som tog initiativet till konceptet tidigare i år.
– I ideella föreningar finns det stora möjligheter att driva den här formen av projekt. Om man verkligen brinner för något är det fritt fram att föra fram idén. Och om man får grönt ljus är det bara köra, säger hon.
Torsdagens Slöjdbio blev den tredje i ordningen sedan starten. I våras visade man ”Kvinnan i guld” och ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor”. Den här gången föll lotten på ”A Star is Born” med Bradley Cooper och Lady Gaga i huvudrollerna.
Nu lottas det förstås inte om filmerna. Men programsättningen är faktiskt av det böjliga slaget.
Två tillfällen återstår i höstprogrammet; vilka filmer som gäller då har Agneta Holmgren ingen aning om i skrivande stund.
– Jag tycker om att hålla det där öppet. Det är jag som bestämmer i slutändan, men jag tar gärna emot tips och förslag från våra besökare.
Hur går det hela till då? Råder sedvanlig bioetikett, undrar jag.
– Vi är väl lite mer toleranta vad gäller snack under filmen och så. Men om filmen är gripande så blir det inte så mycket prat ändå. Egentligen finns det inte fler störningsmoment under våra visningar än vanliga, där det plockas och prasslas med godispapper, jackor och allt vad det kan vara, svarar Agneta Holmgren.
Är det inte svårt att hänga med i filmen när man är upptagen med ett handarbete?
– Stickning förbättrar faktiskt koncentrationen. Det finns en anledning till att många gillar att sticka medan de lyssnar på föredrag, till exempel. Samtidigt försöker vi undvika filmer med alltför avancerad intrig. Språkfrågan har också betydelse. Filmer som inte är på svenska eller engelska lämpar sig av förklarliga skäl inte särskilt bra för Slöjdbio.
En optimal slöjdfilm, finns det en sådan? frågar jag Carina Petersson, en av de rutinerade Slöjdbio-besökarna inne i salongen.
– Det ska helst vara en lång, halvtråkig film där det inte händer så mycket. Typ ”Borta med vinden”. Om det blir väldigt spännande, eller snyftigt, så hamnar stickningen oftast i knät. Men det betyder ju bara att filmen är bra, säger hon.
Hinner man komma någonvart med handarbetet innan filmen är slut då?
– Jodå, man får se till att lägga upp enklare mönster bara, hinner Carina Petersson få ur sig innan ljuset släcks ned aningen och filmen börjar.
Men samtalen i salongen, de fortsätter lågmält förbi förtexterna.