”Lag och ordning” är en mycket vanligt förekommande ”rubrik” i den politiska debatten. Dödsskjutningar i kriminella kretsar i ”särskilt utsatta områden” används som ”bevis” för att gemene man riskerar livet genom att ta en kvällspromenad runt kvarteren. I själva verket är den risken – även om vi enbart håller oss till dessa ”särskilt utsatta områden” – så ytterst liten att den inte ens är mätbar i någon statistik. Men fakta och sanning är, som så vanligt nuförtiden, inte något som används av skrämseldebattören. Det i stället är alldeles tvärtom. För att skrämseldebattören ska nå framgång krävs att mottagarna hålls okunniga om sanningen. Det som känns särskilt sorgligt och bekymmersamt är att massmedia så okritiskt ställer sina megafoner till skrämseldebattörernas förfogande och i flera fall dessutom ÄR skrämseldebattören.
Den nu avklingande ”pandemirapporteringen” är ett slående exempel. Där har man lyckats piska upp en skräckstämning om att världen nästintill står inför sin undergång och att människor dör som flugor runt om i världen. Coviddödligheten märks i statistiken – men då måste man använda förstoringsglas. Det är den nivån som är fakta. Fakta är också att sjukvården under de senaste två åren inte vid något tillfälle utnyttjat sin maxkapacitet. Och det är väl goda nyheter! Nej, viruset SKA vara jättefarligt och sjukvården SKA inte klara sina uppgifter – det är det vi matats med och den bilden kramar vi som ett gosedjur. Skrämseldebattörernas grepp om gemene man är starkt. Och riksdagsmännen sitter där med sina felaktigt påtagna munskydd (som bevisligen inte alls hindrar smittspridning) och demonstrerar på så vis sitt förakt för fakta och sanning och sin beredvillighet att instämma i skrämselkörens refränger.
Och nu tävlar skrämseldebattörerna om vem som kan vara ”tuffast” mot gängen. Att ”habilitera” en svårt kriminell person är oerhört svårt. Det är egentligen bara en sak man med verkligen fullständig säkerhet vet, och det är att långa frihetsstraff INTE är ett verksamt medel. Skrämselgängets enda lösning på problemet är alltså den enda lösning man verkligen vet är overksam.
Lättvunnen populism är det politiska framgångsreceptet. Fakta och sanning är förlorarens varumärke. Är det bra?