Ytlighet och fördumning av den politiska debatten

Det ytliga skvaller som tagit över i politiken är inte bara respektlöst. Den innebär att verkliga problem sopas under mattan.

Mikael Mellqvist

Mikael Mellqvist

Foto: Rolf Jönsson

somliga rader2021-07-23 08:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Aningen paradoxalt kan det synas vara att parallellt med nyliberalismen har nymoralismen vuxit sig stark. Den mest framträdande nymoralistiska fríheten är att fritt få framföra synpunkter på andras klandervärda liv och leverne. Den politiker som inte är frireligiös, helnykterist och eunuck löper en överväldigande risk att rullas i den allmänna massmediala tjäran för att sedan kläs med fjädrar tillhandahållna av politiska kommentatorer. 

En partiföreträdare hamnar i hustvist och pekar ut motpartens ombud som en skumraskfigur. En annan går till en butik i en galleria. Och en tredje har ett förhållande med en person som är dömd för brott (och har avtjänat sitt straff!). Allt detta är tydligt och klart något som skett inom den privata sfären. Inget att rapportera om eller diskutera offentligt alltså. Och det samma borde gälla för generaldirektörers julresor. Varför ska sådana rapporteras och diskuteras offentligt? Jo, den successivt fördummande väljarkåren gillar ju sådant skvaller. Att det sedan helt och hållet saknar relevans för vederbörandes uppdrag som generaldirektör spelar ingen roll. Den dumma väljaren fattar ju inte det. 

Alltså – Pukor och trumpeter! ”Mats Knutson-nivån” gäller. Journalistisk guldmedalj till den som kan gräva fram det mest populistiskt hårresande skvallret. Grävande journalistik? Glöm det – skummande av ytan är det som gäller. Innehållet i politiken då? Nej, det är för avancerat för oss medborgare – sådant begriper vi inte. Varför kasta pärlor för svinen? Lättbegripligt skvaller är den enda information vi behöver för att veta på vem vi ska rösta.

För länge sedan var det ingen som skrev om Per-Albin Hanssons bigamistiska livsföring. Hur skulle det se ut om det visade sig att Stefan Lövén levde på samma sätt? Klang och jubel på varenda redaktion så klart. Det hade man gladeligen vältrat sig i. Var man fegare förr? Nej, man var mer seriös, mer kompetent, mer respektfull mot läsare, lyssnare, tittare. Och man hade ett bättre sinne för att skilja viktigt från oviktigt.               

Under ytan händer det mycket. Mycket som är av stor vikt för vårt samhälle och dess framtid. Varför inte bryta mönstret och ägna något av detta uppmärksamhet någon gång? Vem vinner på att flytta fokus från det angelägna till det ytliga skvallret?