Det har varit en intensiv förberedelsevecka på Annexet i Stockholm. Möten, filmsessions, repetitioner, presskonferenser.
Från morgonen till sena kvällen, fullt blås inför tre minuters musik; kameravinklarna ska sitta, rörelseschemat.
Mitt i allt har Clara hunnit leverera ett slags dagbok till tidningens läsare, varje dag en rapport från en särdeles tid av livet.
Men nu är det dags, inte mycket mer att göra, bara att kasta sig ut, klockan 20 i kväll, lördag, slås strålkastarna på. I de svenska hemmen bänkar sig miljontals tv-tittare med chips och godis.
Clara ställer upp med refrängstarka låten "Behöver inte dig i dag", en text som är som ett brev.
Två låtar går direkt till final, två hamnar i ”andra chansen”, för tre bidrag tar Mello-äventyret slut efter en nervdallrande resultatredovisning.
Hur tänker du, Clara?
– Jag tänker att jag i hela mitt liv sagt och vetat att jag vill bli artist. Så tänker jag. Att jag måste se målet. Självklart vill jag gå vidare, men jag är jätteglad att bara vara här. Man får ha ett starkt mindset.
Clara Klingenström är en av de, i sammanhanget, mer orutinerade artisterna. Massor av spelningar runt riket bakom sig, så klart. Hundår, ännu pågående.
Men debut i en jätteproduktion som Melodifestivalen är det.
Hon har funnit sig väl till rätta, säger hon. Eller egentligen: Inte brytt sig så mycket, går bara in och kör.
Men trots allt var det när hon första gången körde igenom sin låt på stora scenen som hon kände att det här med Melodifestivalen…ja, det händer verkligen. Det gäller att njuta.
När den här telefonintervjun görs har smakprov av låtarna ännu inte gjorts offentliga, ännu återstår att bedömas med plus och getingar.
Hur tänker du kring det, att verkligen bli bedömd?
– Vi har blivit ombedda att inte läsa pressen och det är nog bra, man vill inte riskera att dras ner om det skrivs något tråkigt. Sådana bedömare bryr sig sällan om människan bakom.
Och de intervjuer hon genomfört med olika media på plats, hon har svarat på frågorna, men inte heller där letat upp eventuella artiklar.
Ingenting får störa. Ord är viktiga, kan göra ont om de hamnar fel.
Fredagen och lördagen har varit och är fyllda av repetitioner, allt ska funka med sekundpassning. Det gäller att hålla fokus.
Clara håller till i sin loge bakom scenen fram till sitt framträdande, hon har startnummer sex. Näst sist, efter henne avslutar Eric Saade deltävling fyra.
Fem minuter kvar tills du går på scen, vad gör du?
– Går på toa kanske! Ja, shit vilken fråga, vad gör jag…skakar loss kroppen, går in i min zon och bara laddar upp. Jag ska verkligen vara inne i låten.
Det finns ingen livepublik i Annexet, hemma sitter miljontals tv-tittare, artisterna får klara sig själva, så att säga.
Men – var och en har sannolikt en inre publik.
Clara har hämtat sin berättelse från mörkret, från sitt mående mellan varven, hon har aldrig värjt för det svarta i sina sånger.
Den här gången framför hon den ensam på scen, vit gitarr och ljussättning i rött, violett och blått.
Så vem sjunger du för, när du ser in i kamerorna?
– Till de som sagt att jag aldrig skulle varit något utan dem, till de som gjort mig illa, tryckt ner mig. Jag mådde dåligt när jag skrev den här låten…att stå här och sjunga den, det är en sån jätterevansch för mig!
Lokalpatriotiska tummar hålls också, det ska inte glömmas, för Herman Gardarfve. Han är del i teamet bakom Efraim Leos låt "Best of me".