Klarakvarteren i Stockholms tidiga 1900-tal, mytomspunna gator där bohemer satt på ölkaféerna och diktade sina poem.
De sålde, som Ferlin, sina visor till nöjets estrader, Gud må ha förlåtit honom och hans gelikar somliga rader, för allt var inte guld som glimmade ens där.
– Det gjordes mycket bra, men än mer som inte håller något särskilt konstnärlig höjd, som Kalle Källman uttrycker det.
Kalle växte upp i Västerhejde, flyttade till fastlandet efter gymnasiet, bor nu i Saltsjöbaden och har under hela livet varit verksam som musiker.
Tänkt var att han, tillsammans med skådespelaren Daniel Scherp som driver Teaterfabriken, med föreställningen ”Nils Ferlin & KlaraBohemerna” skulle iscensätta denna del av 1900-talet med en turné runt om i landet under våren.
Gestaltat poeten, journalisten och anarkisten Victor Arendorff som ofta övernattade i Hagaparken och Ferlin, som när han skulle hoppa i strömmen, räddades av trubaduren Gunnar Turesson.
Men…någon turné blir det inte, i alla fall inte just nu.
Istället blir det alltså ett album, "KlaraBohemerna", tillgängligt på alla strömningssajter den 25 mars. Gott nog så.
Genom ett antal visor av den löst sammansatta grupp konstnärer och diktare som utgjorde just Klarabohemerna skildras därmed Stockholms historia under främst 30- och 40-tal.
Det blir text och musik av några av de som lade grunden till den svenska visskatten; Gunnar Turesson, Lill-Bror Söderlund, Nils Ferlin förstås och Ruben Nilsson.
Men det blir också nya tonsättningar, signerade Kalle Källman:
– I tidens anda har jag skrivit melodi till Arendorffs ”Siesta i Haga”, musik för dragspel till Stig Dagermans ”Det gamla hotellet i Klara” och tonsatt Dan Anderssons dikt ”Epilog”, berättar han.
Det hela är förlängningen på Källmans och Scherps föreställning ”Kolarhistorier”, om Dan Andersson. Andersson som tangerade bohemerna i Klara.
Men också resultatet av intresset för nutidshistoria.
Samtidigt som tiden givit oss odödliga verser och visor är det en mörk tid i Stockholms historia. Grävskoporna tog över och rev en hel stadsdel, Norrmalm, i deg kallad city. Precis som gjordes i många svenska städer där Domus-gallerior istället växte upp.
– Tack och lov klarade sig Gamla stan, det var också på gång att jämnas med marken. Det är nästan svårt att tänka den tanken, säger Kalle Källman.