Kickan Holmberg bor i en lägenhet ovanför Brödboden på Södertorg, vilket är praktiskt på många sätt. Dels har hennes barn, som hon har varannan vecka, gångavstånd till lägenheten, dels kan hon gå ner till bageriet framåt klockan 06.30 på morgonen endast iförd pyjamas, tofflor och en fuskpäls för att handla sitt frukostbröd. Det kanske bästa av allt är att om hon sitter i vardagsrummet och öppnar fönstret, kan hon lyssna till skvallret som eventuellt pågår utanför Brödbodens entré.
– Om jag hör "har ni hört att Kickan gjort så" så kan jag ropa tillbaka "nej det stämmer inte!", säger hon, och berättar att hon även kan höra skvaller från innergården från köksfönstret.
Kickan Holmberg är född i Lund och uppvuxen i en förort till Göteborg. År 1989 var hon med och startade Romateatern. I tio års tid jobbade hon sedan på andra teatrar i landet under höst och vår, för att återvända till Gotland och Romateatern på sommaren.
– Jag kom hit och tänkte "sand, vad fan är det? Klippor ska det va!", säger hon på utpräglad göteborgska.
Sommaren 1999 träffade Kickan Holmberg sin dåvarande man och sina barns pappa och blev kvar. Under bara några år fick hon tre barn, vilket gjorde att samtliga var i småbarnsåldern samtidigt.
– Under en dag bytte jag 22 blöjor, säger hon.
Kickan Holmberg har hunnit med mycket skådespeleri och regisserande, men hon har även andra, något mer okända, meriter som inte har med teater- eller filmbranschen att göra.
– När min son var lite yngre frågade jag om han inte ville börja med någon sport. Det enda han ville göra var att gå till Solbergabadet och hoppa simhopp. Jag hörde att den sporten inte fanns här, så då startade jag det. Nu har jag hört att det är uppemot 80 verksamma simhoppare, säger hon.
I samband med att hon var gravid med sin första son hade hon turnerat som skådespelare i 25 år, och började tröttna.
– Jag var speltrött. Men jag kände fortfarande en passion för teater, det är så mycket knäppa människor och de är nästan alltid mer tillåtande, säger hon.
I stället tog hon klivet över till regissörsyrket. Kickan Holmberg har varit drivande i att starta "Unga Roma", som gör nyskrivna pjäser riktade till barn och unga, där hon regisserat alla uppsättningar förutom en.
– När jag började påstod jag att min styrka som regissör är att jag är skådespelare.
Förutom Unga Roma har Kickan Holmberg de senaste åren regisserat på Estrad Norr, Länsteatern på Gotland, Wisby Allmänna Sång, Kulturskolan och Dalateatern, gjort monologer, deltagit i integrationsprojektet "Hej Salam" och haft chefscoachning.
– Allt på en gång. De senaste tre åren har det nästan varit för mycket, säger hon.
Allt på en gång blev det även när det kommer till utmärkelser. År 2016 fick hon Gotlands Tidningars kulturpris och förra året fick hon dels ett konstnärsstipendium som sträcker sig över tio år, dels blev hon Region Gotlands kulturpristagare.
– Jag blev jätteglad. På ett sätt är jag glad att utmärkelserna kom sent i livet. År 1987 fick jag Göteborg stads kulturpris, och jag blev en mallig stropp. Nu har det gått 30 år, jag är mer balanserad och vet att i den här branschen är det antingen allt på en gång eller så händer ingenting, säger Kickan Holmberg.
Trots hennes gedigna erfarenhet som regissör har hon aldrig tidigare regisserat en revy. Hon berättar att hon fått frågan några gånger tidigare om att regissera Gotlandsrevyn, men att det inte passat in i livspusslet. När Kickan Holmberg nu fick frågan, blev svaret ja.
– Det kändes jättekul. Det är en stor utmaning med revy, det jag kan ge är att se dem, pusha dem och lita på dem, säger hon.
Att regissera en revy, är något annat än en vanlig teater, har Kickan Holmberg fått upptäcka.
– Det är stressigare och kräver snabbare beslut, det är en utmaning för mig. Men det är roligare än jag förväntat mig, jag får flabba massor, säger hon.
När vi gör den här intervjun är det fortfarande två veckor till premiär, men saker börjar falla på plats.
– Det är en mer kollektiv process för att ensemblen har skrivit låtarna själva. Det skapar ett helt annat engagemang och djup.
Denna säsongs ensemble består av många nya, vilket Kickan Holmberg ser som något positivt.
– En sak som alltid måste uppstå någon gång under repperioden är en förälskelse. När jag var yngre blev jag nästan alltid kär i min manliga motspelare, men nu tänker jag mer att man uppfylls av en kärlek till alla på hela produktionen. Den märkte jag uppstod med revyn nyligen, och förälskelsen är nödvändig anser jag.
Det senaste året har en längtan efter att stå på scen igen börjat växa.
– Jag tror att jag behöver det. Men för barnens skull vill jag ännu inte ta kontrakt på fastlandet, det får vänta några år, säger hon.
Har du någon drömroll?
– Drömroll... det hade jag mer när jag var yngre. Men det skulle vara roligt att spela någon tung roll, det är lite skönt att ha växt ur ungflicksfacket. Jag var nästan 40 år när jag spelade en giftassugen 17-åring, det känns skönt att slippa, säger Kickan Holmberg, och tillägger efter en stunds betänketid att hon snarare har en "drömuppsättning":
– Nu har jag jättemycket hybris, men min drömuppsättning vore att ha jätte-, jättemånga assistenter och jag skulle sitta som en kung och regissera en stor uppsättning på en stor och rik teater.
Hon säger att år 2019 är ett oskrivet blad. Men det är inte riktigt sant. Först är det Gotlandsrevyn, och sedan ska hon regissera en teater baserad på reportageboken "Ett jävla solsken" av Fatima Bremmer, som handlar om journalisten och författaren Ester Blenda Nordströms liv. Men det är fortfarande få planer, för att vara Kickan Holmberg.
– I förrgår kändes det jätteskönt och i går hade jag panik över det. Det pendlar, säger hon.
Vill du fortsätta med Gotlandsrevyn?
– Om de vill ha mig. Jag tycker att det är jättekul, men nu känner jag nästan att jag vill vara med och spela. Jag får det här suget ibland, som när jag läser en bra bok så vill jag skriva en bok, säger Kickan Holmberg.
Många år har det hunnit bli på Gotland, sedan den där första sommaren 1989 med Romateatern. Hon ångrar inte sitt val att flytta till ön, men det har funnits stunder då hon velat härifrån.
– I en veva när barnen var små tog jag barnvagnarna och gick till hamnen. Jag tittade på båten och tänkte "det går ju båtar härifrån". Då hade jag lite ö-ångest. Nu har jag inte det längre. Nu har jag snarare fastlandsångest, säger Kickan Holmberg.
