Varje år väljer Körsbärsgården ut en avgångsstudent från Kungliga konsthögskolan, även kallad "Mejan", eller Konstfack som får komma till Sundre för att ställa ut sin konst i Marita och Jon Jonssons konsthall. I år föll valet på Emelie Markgren.
Hon är född och uppväxt i Hälsingland och efter fem års studier vid konsthögskolan är hon nu återflyttad till farfars gård. Här kan hon, som hon säger, gå in i sin process utan att någon stör.
– Farfar gick bort i covid förra året och han ville att jag skulle ha min atelje på gården. På en liten ort kan inte människor drälla in hur som helst. Här kan jag gömma mig och få möjlighet att studera världen lite från ett utomstående perspektiv och landa lite efter åren i Stockholm. Det tycker jag att jag förtjänar, säger hon.
Hon beskriver studietiden som att slungas in i smått obekväma sammanhang, där man blev indragen i det sociala vare sig man ville eller inte. Att det fanns absurda förväntningar och regler i konstvärlden, när hon bara lekfullt ville blomma ut i olika kontexter.
Hon "kaxade" emot, gjorde sin grej, drogs inte med i förväntade trender.
– Jag är inte cool. Jag är töntig och det står jag för. Det känns som om de tyckte att jag var en bakåtsträvare som tänkte för mycket bakåt, men i det gamla kan man också tänka nytt och hitta nya saker.
Det var också tillbakablickandet som Marita och Jon Jonsson fastnade för när de skulle välja årets avgångsstudent.
– I och med pandemin har konstnärernas verk visats på nätet. Det är lite tråkigt och nyckfullt. Men både jag och Jon såg Emilie och hennes konst och var väldigt eniga. Det jag tycker är intressant är kopplingen bakåt i hennes målningar, berättar Marita och fortsätter.
– Emelie har ett förflutet på landsbygden som hon återvänt till. Det finns en anknytning bakåt, en förankring i landsbygden. Det har man inte om man är född i storstaden, då ser man bara framåt.
I Emelies utställning blir det gamla nytt och det nya gammalt och tankar på framtiden väcks. Då, nu och framtid möts i verkligheter som pågår parallellt.
– Det har hänt så mycket under 1900-talet. Utvecklingen har blommat så snabbt och mer och mer åt extrema håll. I framtiden kan vi kanske stanna upp, komma tillbaka och inse att vi behöver sänka tempot. Då kanske vi kommer att titta tillbaka och tänka: "Oj vad stressade vi var".