Marita och Jon Jonsson plockar ner och fraktar iväg sommarens utställningar innan de stänger konsthallen på obestämd tid.
– Det är en frustration att behöva inse att verksamheten måste pausas, säger Marita Jonsson.
Tillsammans med sin man Jon Jonsson har hon grundat och drivit Körsbärsgården. Nu drar de sig tillbaka och kvar finns den stiftelse som ska fortsätta arbetet.
– Vi kan ju inte driva vidare det själva och då blir det något annat, säger Jon Jonsson.
Stiftelsen har successivt tagit över verksamheten sedan den bildades för fem år sedan, men grundarna har varit kvar fram tills nu.
– Redan förra året när jag fyllde 80 sa Jon och jag att vi inte kunde delta i verksamheten på det sätt som vi har gjort tidigare. Men det funkade inte alls med tanke på stiftelsens ekonomi, så vi gick tillbaka in i verksamheten och sa att det blir det här året men inte mer, säger Marita Jonsson.
Stiftelsen hade fått in extra verksamhetsbidrag från regionen på nästan en halv miljon kronor, men det räcker inte till att betala för anställda, konstnärer och lokaler.
– Nu har man sagt att man inte får ihop ekonomin och måste pausa verksamheten, åtminstone det kommande året 2025. Då blir det ingenting i vilket fall som helst, säger Marita Jonsson, som sitter bredvid Jon Jonsson på trappan till deras hus.
Framför dem står Körsbärsgården, som har varit ett centrum för samtidskonst på Storsudret.
Paret köpte fastigheten år 2000. Bostadshuset byggdes om under 2001 och de flyttade ner från Visby 2002.
– Vi flyttade inte hit för att öppna konsthall, utan vi flyttade hit för att bo här, berättar Jon Jonsson.
Han fortsatte sitt arbete som ansvarig för Visby Arkitektgrupp och hon gick i pension från sitt arbete som länsantikvarie på Gotland. Deras ena dotter, Helga Jonsson, drev sedan tidigare fotogalleriet vid Almedalen och ville starta något liknande på Körsbärsgården.
– Vi började ställa ut i kaféet. När vi hade hållit på där i ett antal år ville vi göra mer och tyckte att vi kanske skulle flytta ut från kaféet. Så det tog en stund innan vi började på allvar, säger Jon Jonsson, som arkitektritade de vita konsthusen.
2010 öppnade de konsthallen, 2013 flygeln, 2015 längorna och 2017 paviljongen. Nu står det totalt tretton byggnader där, om man räknar in bostadshus, utställningshallar, konstnärsresidens och kafélokaler.
– Det finns faktiskt ritningar på några hus till, men det handlar om tid och pengar och nu har det här med ålder kommit in också, säger Jon Jonsson.
Medgrundaren och arkitekten Jon Jonsson har ritat alla byggnader på Körsbärsgården. “Det är ju fina lokaler som är byggda för konsten och Jon har varit fantastisk på att se hur ljuset förändras inne i rummen“, säger Marita Jonsson.
De senaste åren har byggnaderna fyllts med konst från flera erkända och omtalade konstnärer.
– När vi började hade jag precis lämnat som ordförande på konsthögskolan, så jag hade ju världens kontaktnät in i den svenska konstvärlden. På invigningsutställningen hade vi de absolut det främsta inom konsten här, säger Marita Jonsson.
Hon nämner Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström, Harald Lyth, Sivert Lindblom och Lars Olof Loeld.
– Alla var ju här. Det angav en riktning, så vi har haft väldigt lätt att få hit de konstnärer som vi har velat ha, fortsätter hon.
Paret har valt ut konstnärer och bjudit in till vernissager. De har hjälpt till att frakta, hänga, sköta, visa och ta ned utställningar.
– All vaken tid har på något sätt varit det här, säger Jon Jonsson.
– Det har varit hela livet, tillägger Marita Jonsson.
– Någon fritid har vi inte haft, även om vi tycker att det är fri tid att åka ner till biennalen i Venedig eller konstmässan i London, men vi jobbar ju där hela tiden. Vi har möten med konstnärerna, vi ser på konst och får nya idéer för vad vi ska visa nästa säsong här hos oss. Så vi har aldrig släppt det här livet.
“Vi har ägt det här i 25 år. Konsthallen byggde vi för 15 års sedan“, säger Marita Jonsson som står med Jon Jonsson i huvudbyggnaden.
“Vi två backar ur, sedan kan vi vara med i bakgrunden om det är någonting“, säger Jon Jonsson, som kommer bo kvar med Marita Jonsson i bostadshuset på Körsbärsgården.
“Vi hade förmodligen mer ork men också mer tid innan vi började med det här att söka pengar. Det tar ju så mycket tid och kraft. Innan var det bara den lustfyllda delen och då orkar man mer“, säger Jon Jonsson.
Förutom arbetet med konsten har de skött trädgården och lokalerna, men också administration och bokföring.
– Först och främst är det väldigt hårt arbete och mer eller mindre så har väl hela familjen varit engagerad, alla fyra har ställt upp, säger Marita Jonsson.
Förutom Nanna Nore som har haft konstverkstaden och Helga Jonsson som har drivit kaféet syftar hon även på deras syskon Gustav Malmborg och Agnes Dunder. Själva har föräldrarna arbetat ideellt och levt på sina pensioner.
– Det gick ju ihop i och med att vi jobbade gratis, säger Jon Jonsson.
De senaste åren har stiftelsen lagt mycket tid på att ansöka om pengar.
– Tidigare har det funnits ett stort stöd från Allmänna arvsfonden för den pedagogiska verksamheten. Resten har varit intäkter från besökarna och från kafé och restaurang, säger Marita Jonsson.
Nanna Nore har arbetat som konstpedagog i tio år och drivit Körsbärsgårdens konsthall med sina föräldrar det här sista året. Här sitter hon i kaféet som hennes syster Helga Jonsson drev i 20 år.
För ett par år sedan behövde dottern Helga, som bor med sin familj i Italien, sluta på kaféet och lokalerna har därefter arrenderats ut. Det här året var dottern Nanna den enda fast anställda, som verksamhetschef vid sidan av sin roll som konstpedagog, men arbetsbelastningen har varit hög samtidigt som hon har sin familj på fastlandet.
– För henne att driva allt, vilket hon faktiskt har försökt att göra under det här året, det är en omöjlig uppgift, säger Marita Jonsson.
– Egentligen behövs det minst två och en halv heltidstjänst här, tillägger Jon Jonsson.
Deras egna och oavlönade arbete upphör, men de bor kvar i sitt hus mittemot det de har byggt upp. Stiftelsen har kontrakt på Körsbärsgårdens fastigheter och disponerar konsten i lokalerna och skulpturerna i parken.
– De äger dessutom en del av konsten och vänföreningen äger också en del, som de har köpt in för medlemsavgifterna, säger Marita Jonsson.
Stiftelsen skapades för att det skulle bli lättare att få finansiering, men det har inte räckt när de statliga kulturstöden minskar.
Marita Jonsson säger att det är svårt att driva en konsthall med dagens kulturpolitik. “Då menar jag inte på Gotland, här upplever jag att politiken alltid har varit intresserade av oss och tyckt att det har varit viktigt med den här verksamheten. Utan det är den allmänna åtstramningen inom konst och kulturområdet som slår“, säger hon.
Den tidigare landshövdingen Cecilia Schelin Seidegård är ordförande för Stiftelsen Körsbärsgården pedagogik, som nu pausar verksamheten i ett år. Vad som händer efter 2025 är oklart.
– Det hade givetvis varit mer kontinuitet om ekonomin kunde ha lösts inom familjen, men vi hade inte någon sådan skattkista i garderoben, säger Jon Jonsson.
Pengarna de hade har redan investerats i Körsbärsgården.
– Vi har ju sålt av allting. Huset vi hade i Visby, sommarhuset i Nore och Jons arv hemifrån med skogen i Småland. Allt är ju här idag. Vi har väl inte tänkt på att samla något i skattkistan, utan vi har byggt det här för att vi trodde på att det behövs den här sortens verksamhet på landsbygden och det är en fantastisk plats, säger Marita Jonsson och tillägger.
– Vi hoppas givetvis att stiftelsen på sikt får möjlighet att driva verksamheten vidare.
Marita och Jon Jonsson hade finissage förra helgen. “Det var hejdå till konstnärerna“, säger hon. Det var dessutom ett hejdå från dem.
Det är med blandade känslor som Marita och Jon Jonsson lämnar sitt gemensamma verk.
– Jag känner ett vemod, säger hon.
– Sedan kan man känna en viss stolthet ändå, att vi har lyckats göra det här, säger han.
“Det är jättetungt att verksamheten pausar“, säger Marita Jonsson. “Sedan har det varit för mycket faktiskt, så det är skönt också“, tillägger Jon Jonsson.