Fotografen Thomas Wester fotograferade bröderna Sven och Gösta under 32 år. Här ses bröderna ta hand om disken. Rinnande vatten var en av gårdens få bekvämligheter.
Det började 1980 när Thomas Wester reste runt på Gotland. Han hade varit och dykt utanför Rivviken i Sundre och förlagt ett viktbälte. Ett par dagar senare återvände han för att försöka hitta det, men sökandet gav inget resultat. Thomas stannade till vid gården Skoga i närheten och knackade på för att fråga om någon i huset möjligtvis hade hittat bältet. Det hade de gjort.
Han visste det inte då, men det blev starten på en över 30 år lång vänskap med brödraparet Sven och Gösta Sörman. Så här drygt 40 år och runt 3 000 foton senare har den vänskapen resulterat i en bok om Sven och Gösta, Skogas sista småbönder.
– Jag hade ingen tanke på att dokumentera arbetslivet på gården eller att det i framtiden skulle kunna bli en bok utan jag hade alltid med kameran och tog bilder då och då. De var inte lätta att fotografera. Ibland ville de nog helst inte befinna sig i kamerans centrum, men efteråt tyckte de om de färdiga bilderna, säger Thomas.
Thomas ville på något sätt tacka Sven och Gösta och färdigställde faktiskt en fotobok som var ämnad bara för dem. Boken blev klar 22 oktober 2011. Samma dag gick Sven bort och Gösta, som drabbats av demens, gick bort året därpå. Boken nådde aldrig dess självklara mottagare.
Men så för några år sedan väcktes tanken igen. Kanske skulle det kunna bli en bok i alla fall. Men det krävdes en text om gemene man skulle ha behållning av den. Vem kunde skriva?
Thomas slog på nätet och fann Kerstin Jonmyren, ordförande i Hoburgs hembygdsförening och med ett brinnande intresse för gotländsk historia. Han tog kontakt och det visade sig att hon också kände bröderna Sörman väl.
– Jag är gammal släkt med den tidigare släkten på Skoga. Sven och Göstas mor Emma var intagen i familjen på gården som liten. Det var ganska vanligt förr att barn från barnrika familjer blev intagna i familjer där arvet måste säkras. En dag fick jag för mig att hälsa på och de accepterade mig, minns Kerstin och fortsätter:
– När man kom på besök var det aldrig något fjäskande. De var sig själva och smilade inte in sig. Man kom in i deras värld, en värld som nu har försvunnit. Jag känner mig mycket privilegierad som har fått ta del av den.
I boken får vi en inblick i de sista småböndernas liv på gården Skoga. En tid som kan tyckas avlägsen, men inte ligger så långt tillbaka. Läsaren guidas genom ett stycke gotländsk historia både via Kerstins personliga och upplysande texter och Thomas nära och berättande fotografier.
Thomas Wester och Kerstin Jonmyren på besök vid gården Skoga som de båda har tillbringat mycket tid på och har många fina minnen från. I dag är boningshuset ordentligt upprustad av nya ägare.
– Kanske väcker boken frågan vad gör människor med sina liv? Men kan säga att gården ägde Sven och Gösta. De blev kvar här och ställde upp för gården, säger Thomas.
De var ganska olika som personer berättar Kerstin och Thomas. Gösta pratade jämt och berättade gärna om det som varit. Sven var mer intresserad av vad som hände just nu och i världen. Trots sina olikheter kompletterade de varandra väl i arbetet på gården.
Vad tror ni Sven och Gösta hade tänkt om boken?
– Jag tror att Gösta skulle ha uppskattat den. Sven hade nog myst lite. Det brukade han göra när jag visade mina fotografier. Sven hade själv ett mörkrum i en skrubb där han framkallade svartvita bilder av socknens människor och händelser, berättar Thomas.
– Det gamla bondesamhället är borta och snart vi också, men boken finns kvar, konstaterar Kerstin.