Det har varit intensiva dagar för indieduon Avantgardet. När GT når sångaren och låtskrivaren Rasmus Arvidsson på telefon befinner han sig i bilen, halvvägs tillbaka till lugnet på Öland. Föregående kväll spelade han och följeslagaren Patrik Åberg på Grammisgalans scen i Annexet i Stockholm.
Sedan 2016 har Avantgardet släppt tre album, det ena mer hyllat än det andra. Senaste, ”Alla känner apan”, utsågs rentav till årets bästa svenska skiva av Sonic Magazine. ”Vinner de inte en Grammis för det här nästa år kan galan skrotas för gott”, menade musikpublikationens recensent.
Bandet fick visserligen en nominering, liksom förra året i kategorin bästa rock, men något pris blev det inte i år.
Så Rasmus. Är det dags att skrota hela Grammisgalan nu?
– Ha ha. Nä. Det är överväldigande nog bara att bli nominerad. Vi är trots allt två killar som började i en tvättstuga i Nybro. Att lyftas upp i de här sammanhangen utan tidigare kontakter i branschen eller ett skivbolag i ryggen – det känns stort. Jag hoppas också att vi därigenom kan slå in dörrar som länge varit stängda för mindre indieband som vi.
Avantgardet har gett ut samtliga skivor på egen label – och så kommer det att fortsätta.
– Vi hade inte kunnat göra på något annat sätt. I början skulle ingen ha signat oss, vi var ju nobodies. Även om någon nappat, så hade vi varit tvungna att kompromissa. De hade aldrig gått med på tre fullängdsalbum på så kort tid. Det vanliga i dag är att man släpper någon låt eller EP hit och dit. Men de berättelser vi vill berätta kräver ett albumformat. Populärkultur, och i synnerhet musik, förtjänar att tas på allvar. Ett budskap ryms inte inom tre minuter, säger Rasmus Arvidsson.
”Alla känner apan” är sista delen i en självbiografisk trilogi, som till stora delar kretsar kring sångarens tidigare liv som missbrukare.
När nådde du botten?
– Det är komplext det där. Jag var nära att mista livet i en överdos i London. För en utomstående skulle förmodligen den incidenten framstå som min botten, men så tänker inte en missbrukare. När man är mitt uppe i det vill man bara fortsätta, jaga nästa fix. Lågpunkten för mig kom snarare när jag höll på att bli ren. Tänk dig att vid 28 års ålder flytta hem till barndomshemmet och sitta där och tända av – med mamma och pappa. Det var mörkt.
Musiken blev dock en väg tillbaka till ett fungerande liv, berättar Rasmus Arvidsson. Inte minst tack vare stödet från fansen.
Åtskilliga band har betydligt fler fans än Avantgardet, men få lika hängivna. Ofta benämns den trogna beundrarskaran som ”Avantgardetfamiljen”.
– Jag tror att många tilltalas av att vi är helt vanliga människor. Det är visserligen vi som står på scenen, men vi hade lika gärna kunnat hänga i publiken. Vi har alltid varit prestigelösa i det vi gör: Vår musik handlar inte framgångar, utan om misslyckanden – och det kan nog många relatera till. Och visst har vi uppnått vissa framgångar som band, men det har inget med glitter och glamour att göra. När vi skulle spela på Grammisgalan ville de egentligen fixa till håret på oss. ”Ni kan stryka det”, svarade jag. Det är nog den attityden som gör att vi upplevs som en frisk fläkt.
Rasmus Arvidsson är alltså sedan flera år bosatt på vår småländska grannö. Flytten dit har spelat en avgörande roll i hans rehabiliteringsprocess.
– Det är lite som Gotland, antar jag. En idyll långt borta ifrån uteserveringarna i London. Beslutet att vara ren måste komma inifrån en själv, men man kan göra det lätt och svårt för sig själv att efterleva det. När jag åker till Stockholm finns det massor av triggers som påminner mig om mitt tidigare liv. Det slipper jag på Öland.
Någon spelning på Gotland har det alltså inte blivit – förrän nu. Avantgardet är ett av sex band som äntrar scenen under årets Döskallefestival – och tveklöst det största dragplåstret.
– Det har varit ett helskotta att få tag på dem, för de är så uppvaktade i och med Grammisnomineringen, sa Coop Gotlands vd Carl-Johan Stålhammar i en GA-intervju tidigare i veckan.
Visst fick det pusslas en hel del för att få till bokningen. Att tacka ja var ändå en självklarhet för duon.
– Den här festivalen och vi står för samma sak. Det finns så mycket cynism och likriktad kommers i branschen. På Döskallen finns inget av det där. Den står för kärlek till musiken och har en större vision.