Coronavirusets framfart i Sverige och världen punktbevakas. Vi förses med daglig statistik över smittade, allvarligt sjuka, avlidna och nu också utdelade vaccindoser. Allt redovisat i exakta och mycket tillförlitliga siffror intill sista decimalen.
Dessa i och för sig helt sanna fakta presenteras dock regelmässigt på ett värderande sätt. Det är mycket försåtlig eftersom helt korrekta siffror ger intrycket av att den påhängda värderingen också är sann.
Till exempel är det helt korrekt att 10 323 personer avlidit i Sverige med (inte av) covid-19 den 17 januari 2021. Det är fakta. Samtidigt påstås att många personer har avlidit med covid-19. Det är en åsikt, en värdering som inte har något med fakta att göra.
10 000 avlidna är ungefär två procent av alla konstaterat smittade. Med all säkerhet är smittalet betydligt högre.
Den så kallade överdödligheten ligger på cirka en procent för 2020. Av de 10 000 avlidna är det dessutom kanske inte flera än 1 000 – 2 000 vars dödsorsak är enbart covid-19. Lika många dödsfall kan antas inte alls ha med covid-19 att göra.
De flesta av de 10 000 har avlidit till följd av andra sjukdomar där covid-19 har varit en tillkommande orsak.
Av allt att döma ligger dödstalet för covid-19 långt under en procent av alla smittade. Globalt kanske så lågt som 0,2 procent – vilket är dödstalet för en normal säsongsinfluensa.
Om det är anse som mycket eller lite må man tycka vad man vill om. Men något annat än en åsikt är det inte frågan om.
Ett ytterligare problem i sammanhanget är att alla i och för sig korrekta siffror som florerat under det senaste året saknar vettiga referenspunkter. Hur såg smittspridningen av virus ut åren 2012, 2013, 2014 etc.?
Det har vi – i bredare media – inte sett några redovisningar av. Var 2020 värre utsatt än 2011? Eller värre än 2007? Eller värre än 2017? Så mycket har dock redovisats som att den så kallade överdödligheten varit högre i Sverige än 2020 vissa år i närtid.
I och för sig helt sanna fakta kan alltså bidra till att ge en osann bild. Särskilt besvärande är det att politiker och media som ska granska politiken agerar i någon sorts symbios med ett gemensamt pansar mot kritiska och mer djupgående analyser av vad som egentligen sker här i landet.
Tystnadskultur är en populär benämning på det.